Det jag aldrig har hört
Sjung mig en sång jag aldrig har hört
Gräv djupt efter dolda skatter
Sjung om något jag aldrig har hört
Töm flaskan med moget vin
Sjung mig de orden jag aldrig har hört
Fyll ett glas med friskt vatten
About Elin Sharew
Posts by Elin Sharew:
Norrbottensvåren
Vart jag mig på nätet vänder möts jag av vitsippor, kungsängsliljor och intensivt gröna nyanser. Här är ligger smutsiga snörester trotsigt kvar, några enstaka knoppar kan anas men mest är det kalt och brunt. När jag var liten kunde jag inte förstå folk som angav våren som favoritmånad – vad är den ens? Klassiska månadsillustrationer har aldrig matchat verkligheten i norr. Ändå vill jag inte ha något annat än just detta; ljusa nätter, is som blir matt mörkblå innan den smälter helt, varm sol mot nakna träd. Lite mer svårtillgängligt, men inte alls mindre vackert.
Halvårsdagen
Idag har jag gått fram som en ångvält – redan på morgonen började det med en son som tyckte att jag inte behövde prata så argt. Det är märkligt och samtidigt lite mäktigt med känslor som färgar allt man ser.
Mellan jobb och middag åkte vi till leksaksaffären. Esaias fyller sex och ett halvt år idag och det är stort i hans värld. Han hade blivit lovad att köpa något – för sina egna pengar – och lyckades för första gången välja något utan särskilt mycket guidning, annars är det lätt att få beslutsångest av det enorma utbudet.
Min favorittyp av dag är den som inte känns som någon annan. Det krävs inte mycket för att harvandet ska brytas och en doft av nytt tar plats i dammiga rutiner. Lite lego kan vända även en trettiotvåårings humör.
Skärmen
Sen jag blev förälder har jag mött många som har starka åsikter kring barn och skärmar, men väldigt få som har något vettigt att säga utöver ett visst antal minuter eller timmar. Dessutom är vi den första generationen föräldrar som behöver handskas med ständigt utbud, vilket gör det omöjligt att lära av historien. Så hur gör då alla vi som försöker forma en vardag någonstans mellan ingen skärmtid alls och fri tillgång? Utan att på något sätt ha lyckats knäcka koden tänkte jag dela med mig av hur jag har gjort och tänkt.
Skärmtid på morgonen. När Esaias var liten (och sorgen som värst) var det svårt att värja sig mot den enkla lösningen att låta honom titta på nåt. I efterhand kan jag tycka att det var onödigt att jag hade konstant dåligt samvete över det, men när han var två och ett halvt var det hursomhelst dags att styra upp dagarna och jag införde skärmtid på morgonen. Det var tydligt, minskade tjatet resten av dagen och var bra för mig att få en lugn start, ibland kunde jag till och med sova en extra stund – någon morgonmänniska är jag nämligen icke. Numera pallar vi båda att ta fram Ipad eller dator även andra tider, men morgonskärmen fortsätter att vara en vinnande rutin som passar oss.
Lite ljug. Visst får man säga att youtube inte finns hemma hos oss?
Bytesregeln. Till slut blev det uppenbart att youtube ändå fanns på våra devices, eftersom jag använde telefonen som hjälp att hålla Esaias vaken i bilen (fem minuter sömn på dagen = förstörd kväll). Då hade jag av trafikmässiga skäl ingen koll på vad han såg på och införde regeln att han alltid måste säga vad han ser på och om han byter. Det här håller fortfarande och han ropar hela tiden; Nu spelar jag Mario! Nu ser jag på Kluro! Mamma, jag byter till Netflix nu! Jag har koll utan att behöva sitta bredvid, och en positiv bieffekt är att det blir naturligt att prata om vad som händer på skärmen. Jag tänker mig att det kan vara svårt att införa det snacket när han är äldre, men förhoppningsvis lägger vi lite grund för det nu.
Minska reklamen. Vi har en prenumeration på Youtube Premium och jag har valt nästan uteslutande köpesspel, helt enkelt för att undvika reklam som jag inte vill att mitt barn ska se. Lätt värt nån hundring i månaden enligt mig.
Låta det vara kul. I och med andras och egna ideal är det lätt att hamna i att all rörlig bild är dålig och skamfylld. Så vill jag verkligen inte ha det hemma hos oss. Det är ju roligt att kolla på grejer, skratta tillsammans eller lära sig något nytt. Så även om jag försöker styra både tid och innehåll vill jag att det ska kunna vara en stund av vila, nyfikenhet och kul.
Ni med barn, hur gör ni?
Ögon som ser Guds härlighet
För ett halvår sen satt jag på ett trångt slottsgolv utanför Linköping och lyssnade på en gammal man som pratade. Gud härlighet finns överallt, det som behövs är ögon som ser den, sa han.
Hans ord vittnade om en Gud som är stor och varm, inte trång och sval. Att Gud inte är där och då söndag klockan elva, utan här och nu, och att jag kan få ögon som upptäcker just det. Jag började be om ögon som ser Guds härlighet.
Jag blev inte besviken.
I vacker arkitektur, i mina vänners kök, i all möjlig musik, i min sons ordval, i Toves blick och fasta grepp, i stillhet, i lek, i dans, i Bibeln, i mat och dryck, i snabba steg, i omtänksamma frågor, i lektioner fyllda av skratt, i tillbakablickar, i böcker, i blommor. Där har jag sett något mer, förundrats och undrat: varför har jag inte märkt det här förut?
Jag tror att Gud är större än jag tidigare anat – och då hade jag ganska höga tankar om honom till att börja med – och betydligt roligare. Skaparen, befriaren, förvandlaren. Han är överallt. Han är god. Och jag vill se så mycket som möjligt av det.
Snö, valborg och papper
Innan morgonens alarm ringde drömde jag att det hade snöat en meter i Addis Abeba och barnen lekte för fullt. Verkligheten tog sen över med bar asfalt och sol. Och krispig luft – varför uppskattar jag den bara i september?
Av årets alla högtider kan valborg vara den jag bryr mig minst om, men ändå blir jag störd av att den kallas inställd. Famlar efter nya sätt. Undrar vad alla uteblivna firanden och festligheter gör med oss.
Jag fortsätter sakta men säkert mitt maratonprojekt Rensa i Pappershögar, som ett kli i hjärnan är de som återstår. Hittar brev – så många brev! vilka vänner jag har – och gamla tidningar. Bläddrar förbi en artikel jag läst förut men som nu är precis vad jag behöver, ett tydligt argument att jag inte alltid behöver nytt och annat. Mycket finns att hämta även i en gammal kartong.
Julen är en baggis
Efter att vi flyttat till Sverige var det Tariku som diskade. Jag lagade mat, han tog disken. Först för att jag var gravid och magen var i vägen, sen för att det bara var så vi gjorde.
Under de jobbigaste åren, när han inte längre var här, var diskbänken nästan aldrig tom. Det var ett ständigt gnet, jag var ständigt trött, vi hade ingen diskmaskin, jag sörjde att vår arbetsfördelning blev om intet. Vänner och familj kom och diskade innan de åkte igen. Det var inte samma sak.
Det finns ofta en uppfattning om vad som är extra svårt för den som sörjer; stora högtider, fester, årsdagar. Och givetvis kan de stora tillfällena vara jobbiga, men min erfarenhet är att de till synes små detaljerna i vardagen är svårare, just för att de är viktiga men samtidigt så personliga. Hur kan jag, mitt i brinnande sorg, dela hur svårt det är med några smutsiga glas? För någon annan kanske det handlar om att behöva ta kvällspromenaden själv, att inte ha någon att skicka roliga memes till eller att sakna hjälp med solkrämen på ryggen. Rätter som försvunnit från matsedeln, musik som inte längre spelas (för det var ingen annan som gillade den) eller en hög med räkningar.
När vi är mitt inne i sorgen över en förändrad vardag tänker jag att den måste få ta sin plats oavsett vad den rör. När vi står på sidan av behöver vi vara öppna och våga fråga vad det är som känns extra svårt, utan att anta vad svaret kommer vara.
Idag är läget annorlunda, men det är fortfarande få saker som gör mig så nöjd och hoppfull, med en känsla av att allt är möjligt, som en tom diskho. Julen är en baggis i jämförelse – klarar jag disken klarar jag allt.
Mätt men hungrig
Trött men rastlös
Tillfreds men ivrig
Mätt men hungrig
Stilla men blicken flackar
Lycka med skav
Glädje med otålighet
Hopp med vrede
Lugn med en högerfot som vill trampa hårt på gasen
Sånger som väntar på att sjungas
Ord som inte har sagts
Stigar som vill trampas på
Liv som som inte har levts än
Lev om
Frisk luft
Känslan av frisk luft, högre i tak och klarare blick gillar man ju. Här är några grejer som gett mig just den:
Begåvade Hanna gästbloggar hos Malina och det är ögonöppnande och vackert.
Hjälp vi har köpt en bondgård är en mysig och kul serie. Överlag gillar jag att se människor som bryter upp, väljer något annat, vågar. Huruvida linoljefärg och djur finns med i bilden är en annan femma, men roligt var det i alla fall.
Den här låten, och framförallt det den vill säga, har gått på repeat.
Jacob Colliers bidrag till TED innebär mer musik än prat. Det här får mig att andas djupare och längta tills nästa del av hans albumserie släpps.
Drivet, livet
I brist på blommande körsbärsträd får ögonen söka efter andra vårtecken; tre svanar som flyger lågt över oss när vi cyklar till skolan i morgonsolen, varm och torr asfalt, mössor i händer och fickor. Sorry snön, dina dagar är räknade.
Jag känner drivet i mig och jag gissar att det har att göra med att jag idag träffade ett gäng av mina elever. Det var två månader sen sist och distansen har gjort det tydligt hur positivt de i vanliga fall påverkar mig.
En annan sak jag märkt av är bristen på nya tankar när jag inte träffar människor i samma utsträckning. Är det nu det hade passat sig med ett rikt inre liv?