Gästfriheten

maytember Allt annat 4 Comments

Mitt hår är rakare än vanligt och en elev konstaterar att hon tycker bättre om när det är lockigt. Bra, då vet jag det till imorgon, sa jag. Njuter av att få en daglig dos av annat än svenskt. Har ni hängt med i swedengate? En skärmdump om hur man i Sverige kan behöva vänta på sin kompis rum medan kompisen ifråga äter sin middag har fått debatten kring svenskars gästfrihet (eller bristen därpå) att explodera.

Vissa dementerar, andra bekräftar och experter uttalar sig. De flesta av oss har nog blivit bjudna på mat betydligt fler gånger än vi har fått sitta hungriga i ett annat rum. Jag tänker mer på hur samspelet fungerar i övrigt; jag betalar min egen biljett, vi delar på notan, skjutsar du så swishar jag. Det krävs en by för att uppfostra ett barn men den byn bor inte vi i. Här ansvarar vi för vårt eget. För att inte tala om knytis-fenomenet, hur vanligt är det globalt sett? Att bli bjuden på fest och ombes ta med sitt eget kött eller betala kuvertavgift till bröllop? Och nu talar jag inte om frivilliga bröllopsgåvor eller mat och dryck som tas med till fester, det tror jag är hyfsat allmängiltigt, utan om det på förhand bestämda och uttalade. Jag ansvarar för mig själv, om vi ska samarbeta eller dela med oss ska det vara planerat och inte vara något vi tar för givet.

Svenskar har alltid med sig bananer, sa en etiopisk vän inför en lång bussresa. Förberedda svenskar med packad matsäck jämte afrikanska vänner som på sin höjd hade ett tuggummi. Vår kollektiva rädsla för blodsockerfall späs kanske på av erfarenheten av att min mathållning är mitt ansvar, jag måste se till att jag har något att äta. I vissa av de senaste dagarnas analyser har Sveriges fattiga historia nämnts, att vi har haft begränsade matförråd och därför tvingats hålla på resurserna. Men är det inte lite märkligt att fattigdom i övriga delar av världen fått en motsatt effekt; vi måste hjälpas åt. Och även om man inte har råd är det en olidlig skam att låta gäster gå hungriga hem. Ät mer! Ät det bästa vi har!

Tänk att han finns

maytember Allt annat 10 Comments

Det är en fredagskväll i maj, våra ben är behagligt trötta av spring och cykel, solen lyser på björkarnas nya löv. Våren kommer snabbt i Norrbotten och det är lätt att förundras över allt som bara plötsligt finns där med fullkomlig självklarhet. Den känslan har faktiskt präglat hela det senaste året, sedan Daniel kom in i mitt liv och överträffade alla tänkbara förväntningar.

Tänk att han finns.

Det är lätt att skriva om något man sett på sin promenad eller till och med livets tunga aspekter – men hur skriver jag om det ofattbart stora i att träffa någon som jag vill leva resten av mitt liv med, och att han kan tänka sig ett liv med mig? Orden sviker mig men inte minnet; jag vet hur maj var förra året. Jag var bubbligt lycklig, trivdes med min vardag och njöt av våren. Som av en händelse dök Daniel upp och allt förändrades. Inte från dåligt till bra, utan på det viset som det blir när ens människa ger sig tillkänna; var har du varit hela mitt liv? Klart du ska vara här. Klart jag ska vara din. Att bli totalt fångad av en person och samtidigt golvad av Guds överflödande godhet.

Jag minns augusti, november, februari och april. Hur våren fortsatte. Och nu är maj här och matchar sinnesstämningen igen.

Det är för bra för att vara sant. Men det är sant.

Ge bra

maytember Allt annat 4 Comments

Kriget i Ukraina får många av oss att vilja hjälpa till, ge av vårt överflöd och förhoppningsvis lindra nöden lite. Efter mina år i biståndsbranschen vet jag vilken otroligt skillnad det är mellan bra respektive dåligt givande – och vi vill väl inget hellre än att hjälpen faktiskt ska hjälpa? Det här brukar jag tänka på:

Ge till etablerade organisationer
Jag kanske hör om en kompis grannes moster som ska åka till Ukraina (eller annat land) och samlar in pengar. Det rycker i plånboken för det låter så bra; inga mellanhänder, inga administrationskostnader. Nej, men heller ingen kontroll eller uppföljning. Stora, etablerade organisationer (med 90-konton) kontrolleras, vi kan veta att pengarna kommer fram och gör nytta. Dessutom har de den erfarenhet som krävs i kaotiska situationer; de bygger inte sitt handlande på känslor och kan agera mer rättvist och långsiktigt. En stor organisation kan dessutom koordinera insatserna på ett helt annat sätt än de privata initiativen.

Ge pengar, inte prylar
Det är lockande att tömma garderoben, göra en vårrensning och samtidigt ge till något bra, men många har vittnat om kaosartade klädhögar vid Ukrainas gränser. Prylar är nämligen väldigt svåra att administrera och fördela. Pengar kan användas till allt möjligt – det som faktiskt behövs – medan ett par jeans i storlek 40 bara kan vara jeans i storlek 40. Läs gärna vad Röda korset skriver om varför det är bättre att ge begagnade kläder till second hand än att skicka till Ukraina (eller något annat land för den delen).

Ge!
Oavsett världsläge tror jag hundra procent på givande. För världens skull, men också för givarens då det händer något med oss när vi delar med oss av vad vi har. Vi kan be och vi kan ge. Små men stora motståndshandlingar.