Det folk märker är att du börjar jobba igen, börjar jobba mer, tar initiativ till att ses eller skrattar oftare. Det folk inte märker är det du tänker på när du vaknar, att magkatarren släpper eller att vårens maxade kraft inte längre är en lika smärtsam kontrast till hur livet känns.
Jag målar sällan akvarell men ibland är det de skira färgerna jag vill åt – märkligt att det låter så konstigt när det är precis så det är. Idéer eller bilder som gnager i mitt huvud tills de får komma ut – det låter också konstigt men det är också sant. Varför är det så svårt att sätta ord på den kreativa processen? Alla ord är pretentiösa, ni hör ju, den kreativa processen. Snön är i alla fall envis i skuggorna.
Här finns varken ekskogar eller grönska, men jag fick anledning att rita just det till en beställning åt kompisar häromveckan. Jag känner dig inte men älskar dig ändå, är min känsla gentemot eken. Här i allt annat än skira färger, behovet av dem kommer som sagt sällan.
Nya pennor! Bra färgpennor med ordentligt pigment, som blir mer än en tunn hinna på pappret. En sak jag älskar med att bli äldre är att jag blir bättre på livet; jag lär mig mer, vet hur jag och andra funkar i större utsträckning och gör lite smartare val. En sån grej är att jag numera inte har riktigt lika lång startsträcka när det kommer till att köpa saker som vi behöver eller vet att vi kommer att använda. Det funkar att rita med eller på det mesta, men bra material underlättar och nya material kan vara ett sätt att testa nya tekniker. Sen är mina hobbies är fortfarande ganska billiga, det är ju ingen båt vi snackar om.
I fredags tog jag en promenad med en kompis och med tanke på hur snackig den promenaden var är jag förvånad att jag hade sinnesnärvaro nog för att tvärnita och fota ett träd. Vet ni hur många träd det finns i min telefon? Man kan icke räkna dem alla.
Träd och kritor, 2021 års stora kärlek! Nackdelen med många färger och nyanser är frustrationen som kommer när inte exakt rätt färg finns, med begränsad palett får man vara mer påhittig. Men jag ska nog vänja mig vid överflöd också.
Och bra färgpennor är jag redan van!
Tack för ny vecka, tack för helgen som var
Tack för gemenskap, tack för mat
Tack för ärlighet, tack för skratt
Tack för jobb värt namnet, tack för det mysigaste vi haft
Tack för besvarade böner, tack för modiga frågor
Tack för brev på posten, tack för underbara håvor
Tack för träningsvärk, tack för solen
Tack för doft av vårregn, tack för vår plats på jorden
Tack för måndag, tack för maj
Tack för livet, tack för allt
Det är något med skärmdumpar som fascinerar mig; av alla tusen bilder och ord som scrollas förbi är det vissa som föräras inte bara med en like utan också med en plats i kamerarullen. Som tidningsurklipp i digital form. Här är några som jag sparat det senaste:
Morgan Harper Nichols kan formulera stora frågor i koncentrerad form. Varianter av den här frågan har jag burit med mig under pandemiåret.
En peppad stämning när jag och Malin skulle ses.
Ett guldkorn på insta är Abinet Teshome som fångar Addis Abeba sant och vackert. Nu har han en serie bilder som kallas Addis Mornings där känslan av kalla, disiga och på samma gång stressiga som fridfulla morgnar lyser igenom på ett underbart sätt.
För ett år sedan tipsade min kompis Julia mig om att lyssna på Annika Norlins Jag ser allt du gör, inläst av Olof Wretling och nu äntligen slår jag slag i saken. Många gillar den och så även jag! Särskilt skildringen av Norr- och Västerbotten som är tydlig och rolig utan att bli en karikatyr.
Konstnären Siri Carlen är nog den som inspirerar mig mest just nu, och dessutom är hon bäst på stories. Den här texten drabbade mig.
Mustiga böner! Jag är så tacksam över att Tidegärden finns som app, att få be utifrån bibeltexter gör att mina perspektiv vidgas.
Det finns många anledningar att följa Vilda barn där Maria Borda skriver om föräldraskap i olika kulturer och tider, det är vansinnigt intressant. Och så kommer hon ibland med toppentips som dessa glasspinnar som man får genom att blanda sötad kondenserad mjölk med vanlig mjölk och smaksätta på valfritt sätt. Vi har testat göra detta med oreokex och det blev fantastiskt gott! Oförskämt lätt var det också.
Slutligen ett Van Gogh-citat som talade till mig. Jag ödslar inte mycket tid åt självkritik, men jag tror på den här attityden i livet. Testa, vad kan gå fel? Gör de ba.
Det ringer en klasspappa och ber mig skicka hem hans barn om jag vet var han är, de har också glömt bort tiden. Alla barn, hemåt! Vi har bara spelat tennis och lekt inte nudda mark hela tiden för det var så himla kul, sägs det. Den otroligt trötta morgonen känns långt borta och vi misslyckas återigen med att lägga oss i tid. Mamma, klockan är halv tio! Solen är ständigt pigg och tar sig in genom gavelfönster som stått oupplysta hela vinterhalvåret.
Vårterminens slutspurt, oklara sommarplaner, påminnelser om att lägga schemat för fritids. Det som hade kunnat vara rutin är att börja om på nytt, för ett års skillnad märks. Idag fyller han sju och ett halvt, förra året var det världens grej och idag är det ett grattis och två hundringar från hans egen börs. Barn vinner över föräldrar på kontanter.
Jag ser min self view på zoom och känner igen mig själv, eller rättare sagt mitt hår. Det ser ut som det gjorde förra maj – som mitt hår kanske gör när det inte måste mosas in under jackor och halsdukar eller tryckas ner av mössor. Har du fixat håret? frågar en kollega jag aldrig har träffat utanför skärmen. Skulle jag ha svarat att det är maj som har gjort det? Det fanns en Maj i gruppen så det hade nog blivit konstigt stämning.
Jag ritar och ritar, beställer fler kritor och räknar dagarna tills de kommer. Dagarna går snabbt, allt går snabbt utan sjutton lager kläder. Jag gör saker i farten och gillar det, men sen ska läxan och simningen kommas ihåg i samma fart och då gillar jag det inte. För att inte tala om att veta vad klockan är – klart tidsuppfattningen blir rubbad när himlen är blott mörkblå efter midnatt. Klart man inte kan sova när hela skapelsen är i startgroparna.
Isen släpper sitt grepp och flera hemmadagar på raken får mig att se fram emot sommarlov. Då ska vi bada och knappt ens tänka på morgondagen.
Vad låter bättre, beställningsjobb eller teckningar till pappa?
– Varifrån fick du den där idén?
– Från min hjärna.
Jag påbörjar den sedvanliga utrensningen av vinterkläder men måste avbryta för att klippa i papper. Tankarna rör sig återigen kring att välja och välja bort – jag har svårt att motivera mig till sånt som vissa tycker är självklart men lägger stora mängder tid på det som är viktigt för mig. Var går gränsen? Jag återkommer kanske med fler ord i frågan.
Träden väntar fortfarande på mer värme men här och var finns trotsande grönska. Snart har vi glömt bort hur kala träd ser ut.
Det var en VAB-dag mitt i veckan, Esaias hittade ett gäng tovade glassar på Pinterest och vi tänkte; en sån måste vi ha! Jag tycker dock det är lättare med ett foto på det riktiga som förlaga när jag tovar något i matväg, vilket är en risk i sig. Att googla bilder på mjukglass när man är fast i vab-träsk alltså.
Jag har en påse rester från tidigare tovningsprojekt som är utmärkta att ha som stomme. Vissa använder skumgummi eller styrolit som bas, men jag föredrar att ha ull raktigenom (för att det är härligare att tova i, inte av principskäl). Först ut var struten, jag formade ullremsorna och nålade ihop med den grövsta nålen.
Därefter bytte jag till en finare nål och täckte med brunt genom att lägga på ett tunt lager och tova fast så jämnt som möjligt. Jag har ofta en annan färg inuti, helt enkelt för att jag har mycket av vit och grå ull, men jag gillade också att det ljusare sken igenom lite. För att få fram mönstret av en våffla – en struktur som uppenbarligen sitter i fingrarnas minne – nålade jag små fyrkanter. Det är bra att tänka på att mönster som ska tovas fram gör att allt blir mindre, det är logiskt då det tovar ihop allt ännu mer men lätt att glömma i planeringen.
Dags för själva glassen! Jag ville ha vanlig vit mjukglass, Esaias önskade rosa, han fick som han ville. Det var ju trots allt hans förkylning och pinterestscrollande som möjliggjorde det hela.
Den största utmaningen var att det skulle se ut som glass och inte som en hjärna. Det löste jag genom att lägga på ett till lager ull längs med mönstret.
Tadaa! Mjuk glass. Särskrivningsspärren varnar, men det är ju exakt vad det är. En väldigt mjuk glass.
God är den inte, men den tål både värme och att tappas i golvet så det går väl på ett ut.
Jag älskar det svenska språket! Mitt jobb med människor som inte har svenskan som modersmål och minnet av att själv bo på en plats där jag ligger efter språkmässigt gör mig oerhört tacksam att kunna uttrycka mig obehindrat. Men väldigt ofta, säkert varje vecka, dyker det upp ord och uttryck som är jag önskar vi kunde använda i svenskan. Här är mina förslag på låneord från amarinjan:
ጠፋሽ / ጠፋህ – T’efash / T’efah – du har försvunnit
Ett av de första orden man lär sig i amarinja är ጠፋ, att försvinna. Elen försvinner, saker försvinner och människor försvinner, till exempel du om du har varit borta ett tag. Säg att du inte har ringt, att du varit upptagen med annat eller bara inte hälsat på, då får du snabbt veta att du har försvunnit. Oftast sagt med kärlek, som ett konstaterande att personen i fråga märkt att du varit frånvarande. ”Jag har saknat dig” är något annat, det här är liksom mer krasst och betonar normaltillståndet; att du ska vara närvarande.
Sen passar det ofta att säga አይጠፋም – ait’efam – det fattas inte – när man vill betona inte bara att något finns, utan att det inte saknas, inte kommer försvinna. Det är en sån lättnad när jag pratar med Erika eller annan amarinjatalande svensk och kan använda አይጠፋም obehindrat!
እግዚአብሔር አለ – Egziabher alle – Gud finns
På amarinja behöver man inte krysta fram något ”det blir nog bra ska du se” eller ”jag håller tummarna” när det berättas om något jobbigt, det räcker med att säga att Gud finns. Underförstått att Gud är god och vill oss väl. Gud finns, det finns hopp.
የኔ ቆንጆ – Yene k’onjo – Min vackra
Det är inte bara i Etiopien som det är vanligt att uttrycka kärlek och uppskattning mer än i norra Sverige, men jag kan verkligen sakna att få använda fina ord till andra än de närmaste. Som när Esaias farbror ringer och säger hej min vackra syster – då blir man ju genast på bättre humör.
እናመሰግናለን – Enamesegenalen – Vi tackar
Jobbig att lära sig men praktisk att ha är grammatiken som gör att både subjekt och objekt slås ihop med verbet, vilket gör att jag kan säga jag tackar, vi tackar eller vi tackar er. Tänk så smidigt när man till exempel har varit på ett ställe med sitt barn och ska tacka för maten eller ska hålla ett spontant tal (det händer nämligen) och tala å en hel grupps vägnar. Då är det så lätt och naturligt!
Slutligen finns det ord som det absolut finns direktöversättningar till, men där amarinjan helt enkelt låter som vad det är. Som ቧንቧ (boanboa) som betyder vattenkran eller ጭቅጭቅ (ch’q’ch’q) som betyder bråk eller argumentation. Genialiskt!
Finns det några ord som du önskar importera till svenskan?
Oprah Winfrey förfasade sig över tuggummin i allmänhet och tuggummin på tallrikskanter i synnerhet. Jag tuggade ofta tuggummin och nästan lika ofta satte jag dem på tallrikskanten, tills en dag då vi åt leverbiff och potatis och jag mosade ihop allt och tuggummit råkade komma med i en tugga. Leverbiff och potatis var inte längre min favoriträtt. Tuggummin fortsatte jag med och en kompis tuggade Extra White hela tiden, jag tror att det var nytt då men kanske var det bara nytt för oss. I ett annat TV-program pratade Robinson-Pål om hur han gjorde film, det skulle vara ärligt och äkta med svarta rutor mellan varje klipp och inga andra inslag. Reportaget gjordes i samma stil så därför visades inget från Robinson. Jag blev så besviken. Jag fick liksom Pål lätt idéer som jag gick upp totalt i, en gång skulle jag sticka en bikini och såg framför mig hur genialisk den skulle bli. Och det kanske den hade blivit, om jag kommit längre än några varv i bomullsgarn.
I sexan skulle vi få läsa franska och tyska i Horlax, vi tog bussen dit varje fredagsmorgon. Då skulle jag sminka mig och det enda sättet jag kunde måla den undre fransraden var att trycka mascaraborsten mot fransarna och gnugga så jag blev alldeles svart under ögonen. Varför ser du ut sådär, frågade pappa, jag svarade att det är ju franska idag, han förstod inte varför franskan krävde att man skulle se ut så. Det tog månader, kanske år, innan jag insåg att han trodde jag skulle åka till Hortlax helt svart under ögonen när jag i själva verket skulle ta bort det med tops. Sen var det snack om att man inte skulle använda tops och inte något mindre än en armbåge för att rengöra öronen men min fotbollstränare använde en nagelsax. Det hade Oprah garanterat inte gillat.
Mitt föräldraskap är inte vad det brukade vara, av den enkla anledningen att tiden har gått. Numera går det att resonera, argumentera och förbereda på ett sätt som inte gick för några år sedan och dynamiken är väldigt annorlunda. När jag ser tillbaka på de senaste åren minns jag det som inte blev så bra, där jag hade velat göra annorlunda, men jag ser också det som funkat i hela sju år, rutiner och förhållningssätt som hjälpt. Till exempel:
Jag kan tillåta mig själv att tänka efter. Av någon anledning började jag tidigt med att ge mig själv några sekunders betänketid innan jag svarade på en fråga. Istället för att säga nej för att en stund efter ge vika under tjatets tyngd var jag noga med att inte säga nej på rutin. Eller ja för den delen. Om jag lutade åt ett nej frågade jag mig själv om jag var beredd att ta striden. Om jag inte är redo att möta motstånd (för motstånd har det aldrig varit någon brist på) är det lika bra att säga ja direkt istället för att ge mig in i fuldansen av tjat. Det här har garanterat lett till att jag av andra har kunnat betraktats som låt gå-ig, men det har varit en räddare för mig. Att framstå som konsekvent är inget heligt mål, men för mig har det varit bra att känna att jag har kommandot även när jag är sliten och barnet starkt. Välj dina strider är något folk säger, men där får jag ibland känslan av att man i vissa frågor väljer att kapitulera. Det kan man förstås göra, men med hjälp av lite självkännedom kan det gå bättre att kapitulera med lite framförhållning så att man slipper omvägen via bråk och dubbla budskap.
Närhet går först. Tidiga morgnar har aldrig varit en issue hemma hos oss, däremot kvällarna. Nuförtiden kan det vara kul och härligt med ett kvällspiggt barn, men en treåring som inte kan somna är något helt annat och maratonnattningar tar inte fram det bästa i en. Ändå har jag aldrig försökt få honom att somna själv; dels för att det är uppenbart att det går emot hans natur och dels för att jag tänkte på framtiden. En treåring har man alltid nära sig, annat är det med en unge som börjat förskoleklass. Så därför höll jag ut, tänkte att det kommer en tid då nattningen är en bra stund på dagen som jag inte vill vara utan. Nu är vi där. Överlag är jag inte så noga med sånt som man kan anse att barn vid en viss ålder ”ska” kunna eller klara själv, jag gör honom gärna sällskap, jag hjälper gärna till. Och åt andra hållet; när han velat klättra högt, sladda med cykeln eller leka vilt så har han oftast fått det. En kombination av principer och lathet.
Jag har inte använt ”alla andra” som ett argument. För länge sedan hörde jag någon nämna risken med att använda andra som måttstock; ta på dig jackan nu, ser du inte att alla andra har på sig sina jackor? Sätt dig ner som alla andra, ät nu som alla andra, säg tack som alla andra. Så går åren och barnet vill ha en telefon eller ett visst klädesplagg för att alla andra har det. Se filmen som alla andra ser, åka på semester som alla andra gör. Och då ska vi svänga om och inte göra som alla andra, för då har alla andra helt plötsligt fel? Jag tror på att lära sig följsamhet och majoriteten väljer inte nödvändigtvis fel i alla frågor, men det måste finnas bättre argument än att peka på massan. Jag tror också att det handlar om självförtroende i föräldrarollen, att våga dra gränser och fatta beslut utan att konstant snegla på andra.
Betyder det här att Esaias aldrig säger att han vill ha något för att alla andra har det? Hahaha O NEJ. Men jag har vanan inne att komma med förklaringar som inte har med kompisarna att göra. De andra får göra som de vill, vi gör på vårat sätt.
Det är inte alltid lätt att vara förälder, men det är samtidigt allt annat än tråkigt. Som i alla relationer krävs det tid att bygga tillit och god kommunikation och vi är mer än våra roller – jag har fött honom men han är också en människa jag får lära känna. En sån ynnest!
Annat på samma tema:
Fem tips från singelmamman
Skärmen
Mata barn
Självständighet
