Själv med barn
Häromhelgen var jag ensam hemma med barnen. Det var alla måltider, alla insomningar och hela den hostiga natten, och tanken på förr låg nära. Att förut hade jag det såhär jämt. Men den tanken fick aldrig fäste, för att vara själv med barnen en tid är något helt annat än att ha ensamt ansvar för dem. Att vara själv med barn är en praktisk utmaning; hur ska jag hänga tvätt när en ettåring drar ner allt från torkställningen och hur ska jag dammsuga när hon först skruvar ner intensiteten och sen trycker på av-knappen varje minut? Hur ska jag hämta hem den stora när den lilla sover? Att vara ensamstående har allt detta, men enligt min erfarenhet väger det ganska lätt jämfört med att just stå ensam. När hela ansvaret står på en person, alla avvägningar och beslut grundar sig på en persons perspektiv. Att inte kunna bolla, reflektera, pysa ut frustrationen efter en jobbig natt. Att bli arg på barnet och sen, direkt och innan man har lyckats samla sig, vara den som förstår och tröstar – det är utmaningen.
9 oktober, 2024 @ 17:48
Ja, det är verkligen så sant…
Ensamstående föräldrar är enastående som klarar/måste klara så mycket själva och ta så många beslut själva!
10 oktober, 2024 @ 09:09
Ja! Har ju aldrig varit ”där”, men ofta tänkt vilken nåd det är att inte behöva stå ensam i föräldraskapet med alla dess beslut, all oro, all kärlek, all frustration, alla funderingar etc etc.
Lätt att ta som självklart, men verkligen inte en verklighet för alla!
Hörde en kvinna som blev änka och ensam med två barn (då hennes man och två andra barn tragiskt omkom) som sa att det allra värsta var att inte kunna dela saknaden efter de barn som dött och oron för de som levde med sin man. Smärtan att stå ensam i föräldraskapet.
En så viktig röst du höjer! Vill ha ögon och kraft att se!