Min dag är din
Du har min kropp som din egen
somnar på den, äter av den,
bärs av den
Du tar min tid som om den var din
vaknar, ropar,
drar ut på skratt och nattning
Mina en gång så fria händer
håller, stryker, matar
Min en gång så fria tanke
Hålls fast vid dig och ditt leende
Din förkylning
Din sömn
Och allt du stoppar i munnen
Min dag är din
Min natt är din
Ägget som kokats till mig blir ditt när det visar sig att du tycker om det
Du tar för givet
som vore jag god och osjälvisk
kanske blir jag god och osjälvisk
4 januari, 2024 @ 07:21
Moderskapet. Så fint skrivet, Elin. Gillar mycket ordet kanske i sista versraden. ♡
8 januari, 2024 @ 10:42
❤️
4 januari, 2024 @ 18:55
Fint!
8 januari, 2024 @ 10:42
Tack för att du läser!
5 januari, 2024 @ 18:33
Underbart fint. Och jag har alltid sagt att det förmodligen krävs ett moderskap för att någongång kunna bli nån som som utger sig själv för andra, som helgonen. Men inget mödraskap här, ergo; min självupptagenhet förbliver… Vackert dock att få läsa om den utgivande kärleken här! <3
8 januari, 2024 @ 10:44
Grejen med moderskap är ju att utmaningen kommer så uppenbart tydligt hela tiden – men det finns ju en hel del andra sätt att utsätta sig för den. Vägar du har valt t ex. Det här får vi prata/skriva mer om tycker jag!
8 januari, 2024 @ 18:51
Så vacker dikt Elin, tack för att du skriver!
Annika