Halvåret

8 Comments

Det är tisdag förmiddag, jag är ensam i huset. Sol och snö idag igen, nåd i väderform att snön kommer men än mer att den stannar kvar. Tystnaden är påtaglig för det finns ingen tystnad likt den när en bebis sover. Ute i vagnen ligger hon, inbäddad i ull från Blåsmarksfår och overall från PMU. När hon kom var det varm maj, vi fick förlossningens bästa rum med utsikt över havet, Danmark och sprakande röd solnedgång. Tänk att det var hon hela tiden? Stina, mitt hjärtas fröjd och glädje. Hon som vaknar med ett leende och tar fram så mycket gott i oss runtomkring.

Folk frågar hur gammal hon är, vi säger ett halvår, folk häpnar över hur snabbt tiden går. Men har hon inte alltid funnits? Har det funnits en vardag utan henne? Det är ett ständigt nu med en liten, för jag vet i teorin att hon en gång låg stilla med knutna små händer och böjda ben, men nu finns inget annat än klappande händer och bubbliga skratt. Och stundtals, sovtystnaden.