Ansiktena
Malina har skrivit en text om skönhetsingrepp i Dagen och jag fick förmånen att illustrera. Malina skriver som alltid tydligt och bra om viktiga och lite snåriga frågor. Är det okej att känna något annat än acceptans inför sitt eget åldrande och andras kemikaliefyllda ansikten? Mina vänner ser inte längre ut som när jag lärde känna dem och jag älskar det, helt ärligt har varenda en blivit vackrare. Samtidigt finns det en annan rörelse, mot det utslätade och injicerade, och även om jag inte tycker det är särskilt skönt för ögat har det säkerligen påverkat hur jag bemöter den ständiga förändringen i mitt eget ansikte. Jag tänker på ungdomsideal som lever vidare fastän ingen egentligen vill tillbaka, och de kulturella mönster som lägger så stor vikt vid utseende och presentation. Vad tänker ni andra som läst reportaget?