Ett år

, 2 Comments

Jag springer förbi Piteås provtagningsstation och ser två personer i full mundering av skyddskläder, visir och munskydd som står med långa tänger och väntar på nästa person med symptom. Sinnebilden av pandemi och jag har inte vant mig, trots att ett helt år har gått.

Den 14 mars 2020 var vår sista dag i Addis Abeba. Jag hade på ett par dagar gått från aningslös till att nöta Folkhälsomyndighetens hemsida och SVT:s direktuppdatering. Vi kramade alla när vi åkte. Flygplatsen var full med folk som antagligen gjorde sin sista resa på länge, ungefär en tredjedel hade munskydd. Munskydd över munnen, runt halsen, över ögonen när man ska sova. Skyltar informerade om det som då var nytt; håll avstånd, tvätta händerna, do not spit everywhere.

I efterhand är det märkligt hur vi kunde vara så övertygade om att det hela skulle gå över snabbt. Hade vi agerat annorlunda om vi vetat hur långdraget det skulle bli? Kan man ens se längre än några veckor fram? Jag känner igen det från perioder då andra sjukdomar påverkat min vardag; även om ett snabbt tillfrisknande är osannolikt är det svårt att tänka sig hur månader eller till och med år av samma harvande ska se ut.

Konsekvenserna av viruset och restriktionerna är stora för drabbade individer, vården, ekonomin, den psykiska ohälsan och kulturlivet. Vidden av det kan vi nog bara ana. I det lilla finns också spår av pandemi; att behöva uttrycka med ord det som annars hade sagts med en kram, hur man för sig och klär sig utom synhåll från andra, annorlunda rutiner och rörelsemönster. All denna skärmtid. Och så går dagarna och för, som alla år, med sig både svårt och glatt. Skyller vi allt jobbigt på pandemin eller glömmer vi, trötta och håglösa, att den fortsätter att påverka oss?

Pandemin drabbar alla men slår olika – och mig har den inte slagit särskilt hårt. Jag tillhörde gruppen som initialt blev fokuserad och motiverad av det osäkra läget. Sen har det stundtals varit vardagslunk och stundtals olidligt tråkigt. En klarare blick och en tydligare längtan. Ofta tänker jag på vår kulturs förväntningar på parrelationer och familjeliv – som att det är där allting ska hända och alla önskningar uppfyllas. Nu ombeds vi att bara umgås med dem vi bor med och kraven blir ännu högre. Vi behöver ju gemenskap med fler, tillhörighet, hjälpas åt. Kan vi göra det ändå?

Det var mycket vi inte visste för ett år sedan. Men en sak lutar jag mig fortfarande mot:

Vi vet aldrig hur morgondagen ska bli. Situationer som denna, eller kriser som drabbar färre personer med samma intensitet, hightlightar det faktum att vi inte har kontroll på allting. Vi kan göra vårt bästa, hjälpa varandra, hoppas och be, men i slutändan ligger inte makten över liv, död, sjukdom och hälsa i våra egna händer, hur noggrannt tvättade de än må vara. Och tur är väl det?