17 februari, 2021

Askonsdagen

maytember Tro och hopp fasta 2 Comments

Askonsdagen är här och den stora fastan har inletts, med bävan och förväntan. Nu är tid att skala av, tagga ner och förenkla. Det handlar inte om späkning eller hårt spända bågar, det handlar om ödmjukhet, inlyssnande och att ge plats åt det viktigaste.

Vi pratade om askonsdagens betydelse på en av dagens svenskalektioner och det är så lätt att prata om fastan då den för så många människor är en självklarhet. För att söka Gud och öka sin förståelse för de som hungrar, vad det kan ha för fysiska fördelar kom inte ens på tal. Den eritreansk-ortodoxa påskfastan smygstartar med tre veganska dagar nästa vecka och en full bil hade åkt de fem milen till Willys för att handla grönsaker – goda nyheter i sig att ändringar i kosten kan handla om något annat än vikt och utseende.

Vi får för en stund välja bort det vi måste ha eller lyxen vi vant oss vid, lägga till det som vi på ett djupare plan längtar efter. Vänja hjärnan vid nya vägar, skapa tid och utrymme för något annat än det vanliga. Vi får ta små steg, ta rygg på andra, vila i tanken på att hela den världsvida kyrkan ber.

Fastetiden slår an något i mig; en längtan efter djupare rötter och överlåtelse, en vilja att lära mig livet av dem som gått före, finna för mig nya vägar. Fastan är en motkultur när så mycket runt oss handlar om snabbare och mer mer mer. Sorgen, ångern och smärtan får ta plats, vi tillåts lämna glättigt och ytligt och jag tror det är därför det har blivit en sån betydelsefull tid för mig. Det svåra får en riktning och korset och graven blir en mötesplats med Gud. En övning i tillit: människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.