Minusgraderna och solen

, , 4 Comments

En tanke för det här vinterhalvåret var att se hur många dagar som egentligen är sådär plågsamt mörka, min tes var att de inte alls är så värst många. Så kom december med noll solljus och det kändes som att leva i en mörk källare. Men därefter kom januari med löften om minusgrader och sol – igår vaknade vi till klar himmel och jag var högst motiverad att gå ut i tretton minus.

Dock kvarstår kruxet att vi bor lite för nära polcirkeln och solen nådde oss aldrig där vid tolvtiden. Vi fick försöka glädjas med trädtopparna.

Det hade i alla fall blivit vackert överallt igen.

Söndagen kom fastän det här med veckodagar lätt faller i glömska halvvägs in i jullovet. Hela träden fick sol.

Vi med!

Det kändes smått surrealistiskt. Som att gå omkring i ett vykort.

Jag fick barnvakt och sprang ett långpass i kylan. Solen hade gått ner men Piteälven låg kvar.

Skrikfint på en ny nivå. VISST ÄR DET VACKERT! ropade en kvinna från cykelvägen. JA, MAN FÅR ALDRIG NOG! ropade jag tillbaka

Vilken nåd att vi får leva i det här, många våningar från den mörka källaren.