Fem år

7 Comments

Idag har det gått fem år sedan Tariku dog. Ett halvt decennium, en halv evighet, ändå är han i allra högsta grad levande i mitt minne.

Efter fem år är livet både lättare och svårare än jag trodde att det skulle vara vid det här laget. Lättare för att jag har energi och ork som länge varit borta. Jag är ensamstående i en pandemi och jag klarar det, jag har idéer och ork och vänner. Men det är också så väldigt mycket svårare. Det finns fortfarande tårar som ska gråtas över vår älskade Tarikus död. Numera står de speciella dagarna i större kontrast till alla vanliga dagar, tisdagar då jag inte behöver tänka lika mycket på att den bästa människan jag mött inte är hos oss längre.

Vi saknar honom som pappa. Det är inte min sak att redogöra för min sons sorg, men en sak tror jag gäller alla små, nämligen att varje år kommer med nya insikter. På så sätt aktualiseras sorgen ständigt, i takt med att förståelsen och världsbilden blir större. Till saken hör att Tariku var en enastående pappa. Jag har inte sett någon som tar sig an en bebis med så stort fokus och tålamod – jag minns inte att han klagade en endaste gång och han tog morgnar och nätter tveklöst. Malin sa en gång att Tariku skulle ha spruckit av stolthet om han såg Esaias nu och hon har garanterat rätt, han hade pratat i ett om sin underbara son.

Jag saknar honom som make. Det är speciellt att en kärleksrelation tar slut utan att någon av de inblandade har valt det. Det bara hände. Vi var i början av vårt gemensamma liv, kärleken hade inte svalnat, vi var tighta och målmedvetna. Vissa säger att en lång tids sjukdom förbereder en på döden, att sorgearbetet redan har påbörjats och att processen därefter går snabbare. Så var det inte för mig. Jag visste att han kunde dö – läkarna sa ju till och med att det var sannolikt – men hade på intet sätt förlikat mig med den framtidsutsikten.

Ingen vill bli änka vid 27 års ålder och det är svårt att vara singel och förälder när i princip alla i ens närhet bara har en av de rollerna, inte båda. Ibland funderar jag också på om vi är så vana att kärleksrelationer tar slut och ersätts av andra, att en lång sorgetid efter en make eller maka sticker ut. En förälder eller ett syskon är alltid ens förälder eller syskon och kommer att saknas och minnas därefter, men min man behöver inte alltid vara min man, och därför anar jag en annan slags förväntan på att glömma, sluta gråta, gå vidare – även om han har dött ifrån mig.

Det var först efter den där natten på gränsen till december 2015 som jag på riktigt förstod hur fantastisk Tariku var. Inte för att jag romantiserade – jag minns också det som var svårt för oss – men för att jag plötsligt såg saker och ting med större klarhet. Att jag fick vara gift med honom? Han var helt outstanding i allt från hur han bemötte människor och hur prestigelös han var till hur hans tro på Gud fick honom att gå med rak rygg (ni skulle ha sett honom) och leva för människor på gatan.

Därför saknar vi honom som människa. Allt det där han var och stod för, som gjorde stora avtryck i mig och många andra. Jag fortsätter att påverkas av Tariku och är egentligen mer lik honom nu än då vi levde tillsammans. Hans bidrag till den här världen är unikt och okuvligt. Det som för många är en idé eller god tanke var för honom vardagsliv: att leva för Gud och andra människor. Antagligen är det därför han aldrig kan reduceras till att bara vara mitt barns pappa eller någon jag var gift med, han var och är min största förebild. Och den sortens man vill jag inte glömma, även om det har gått fem år. Därför handlar tankarna på Tariku inte bara om det förflutna utan i allra högsta grad också om framtiden – han ger riktning och fokus. Med stolt hållning.