Veckan

4 Comments

Vil ken ve cka. En andra våg, ett val i väst och ett begynnande inbördeskrig i Etiopien. Sådär att det känns konstigt att skriva om annat samtidigt som det finns många andra som beskriver pandemier och konflikter bättre än jag.

Och så är det november. Nu kanske ni förväntar er standardklaget på mörker och regn, men den vägen slår jag inte in på – jag tror att jag gillar den här månaden mer än genomsnittssvensken. Det som däremot dränerar mig är alla minnen som triggas av höst och början av vinter. Årsdagar, högtider och alla former av väder.

Vi har väl alla våra sätt att hantera 2020, och en av mina tillflykter har varit utomhus. Veckans friskvårdstimme la jag på att springa till Kanisberget i Älvsbyn. Vidder, frisk luft och hög puls. Till och med lite sol i ansiktet.

Jag får se min egen litenhet och Guds storhet. Välbehövliga perspektiv på det som direkt berör mig och ökad medkänsla inför det som drabbar andra. Hopp, inte som i ”det blir nog bra ska du se”, utan som i att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Inte ens i november.