På tumanhand

4 Comments

De ändrade omständigheterna drabbar oss olika, dels för att vi alla har våra egna reaktioner, men också för att vi helt enkelt lever olika liv. För mig betyder pandemin att det blir väldigt mycket föräldraskap.

Att vara ensamstående förälder på heltid är alltid sårbart och det här läget är inget undantag. Möjligheterna till avlastning och hjälp har minskat avsevärt och nu är det vi två mer än någonsin tidigare. Vanligtvis har jag en barnfri kväll i veckan, nu har jag haft en på tretton veckor. Det går oväntat bra och i stunden är det inga problem, men det är givetvis kännbart och i längden ganska tärande. Att ensam bära ansvaret för en annan människa och dennes tider, mat, psykiska välmående, sömn, kläder, träningar, tandborstning och frågor om livet tar en del ork. Och när det inte finns några egentliga avbrott kan det ge en lätt klaustrofobisk känsla – jag längtar efter utrymme att känna mig som mer än en mamma.

Jag försöker hitta nya sätt: springer med honom cyklandes bredvid, lägger mig på soffan så fort han går ut och leker och stannar uppe ännu längre för att få åtminstone lite kväll för mig själv. Sänker ribban på varje område i livet och försöker tänka strategiskt med de luckor som finns. Övar mig i att be om hjälp, för det är som allra svårast när det behövs som mest. Tack och lov har jag lyxen att från flera håll mötas av förståelse och en vilja att stötta.

Parallellt med en viss uppgivenhet löper ett starkare stråk av tacksamhet, bland annat över att det här händer nu. För fyra år sen hade jag definitivt inte pallat, kanske inte ens för ett år sen. Den här situationen har ingen av oss varit med om, men att ta sig vidare även när livet tar oväntade vändningar, det kan vi.