Julen är en baggis

10 Comments

Efter att vi flyttat till Sverige var det Tariku som diskade. Jag lagade mat, han tog disken. Först för att jag var gravid och magen var i vägen, sen för att det bara var så vi gjorde.

Under de jobbigaste åren, när han inte längre var här, var diskbänken nästan aldrig tom. Det var ett ständigt gnet, jag var ständigt trött, vi hade ingen diskmaskin, jag sörjde att vår arbetsfördelning blev om intet. Vänner och familj kom och diskade innan de åkte igen. Det var inte samma sak.

Det finns ofta en uppfattning om vad som är extra svårt för den som sörjer; stora högtider, fester, årsdagar. Och givetvis kan de stora tillfällena vara jobbiga, men min erfarenhet är att de till synes små detaljerna i vardagen är svårare, just för att de är viktiga men samtidigt så personliga. Hur kan jag, mitt i brinnande sorg, dela hur svårt det är med några smutsiga glas? För någon annan kanske det handlar om att behöva ta kvällspromenaden själv, att inte ha någon att skicka roliga memes till eller att sakna hjälp med solkrämen på ryggen. Rätter som försvunnit från matsedeln, musik som inte längre spelas (för det var ingen annan som gillade den) eller en hög med räkningar.

När vi är mitt inne i sorgen över en förändrad vardag tänker jag att den måste få ta sin plats oavsett vad den rör. När vi står på sidan av behöver vi vara öppna och våga fråga vad det är som känns extra svårt, utan att anta vad svaret kommer vara.

Idag är läget annorlunda, men det är fortfarande få saker som gör mig så nöjd och hoppfull, med en känsla av att allt är möjligt, som en tom diskho. Julen är en baggis i jämförelse – klarar jag disken klarar jag allt.