Drivet, livet
I brist på blommande körsbärsträd får ögonen söka efter andra vårtecken; tre svanar som flyger lågt över oss när vi cyklar till skolan i morgonsolen, varm och torr asfalt, mössor i händer och fickor. Sorry snön, dina dagar är räknade.
Jag känner drivet i mig och jag gissar att det har att göra med att jag idag träffade ett gäng av mina elever. Det var två månader sen sist och distansen har gjort det tydligt hur positivt de i vanliga fall påverkar mig.
En annan sak jag märkt av är bristen på nya tankar när jag inte träffar människor i samma utsträckning. Är det nu det hade passat sig med ett rikt inre liv?
24 april, 2020 @ 10:22
Fnissar till din slutkläm.
Så glad att du får så mycket energi av mötet med dina elever!!
24 april, 2020 @ 15:37
Ack, den som hade ett rikt inre liv! Jag är uttråkad och understimulerad redan. Min 70+mamma däremot går inte ens ut normalt, om det inte räknas att gå ut på balkongen för att röka.Hon gör egentligen inget heller. Löser nåt korsord, lagar mat. Läser kanske en bok. Vi syskon har varit lite bekymrade och funderat över hur hon mår. Men hon verkar fullkomligt tillfreds så, ja, det får väl vara så då. Uppenbarligen har hon ett rikt inre liv. Kanske borde jag snarare fundera på mitt eget behov av stimulans?!
27 april, 2020 @ 21:07
Exakt! Tänker på det där med att folk för x antal år sen såg färre ansikten under sin livstid än många av oss gör på en dag – har vi orimliga förväntningar på vad en dag ska innehålla?
27 april, 2020 @ 21:05
Är också väldigt glad för det!!