Fattiga och halvblinda rika

, 6 Comments

”Vilket land är rikast, Sverige eller Etiopien? Jag tror Etiopien.”

Att resa med en sexåring är en fröjd av många anledningar, en av dem att han ser på detta land med oförstörda ögon. Han ser och reflekterar över att de flesta inte tigger, att de som gör det är relativt få, medan jag har sett vuxna svenskar komma hit och lämna trasiga skor ”för det är ju så många som går barfota” (fun fact: i princip ingen går barfota). Högutbildade människor som ändå tänker att Afrika är fattigdom och hungriga barn, vad ser de? Fattigdom och hungriga barn.

Den här staden är full av intellektuella studenter, trendiga tonåringar och snajdiga businesspersoner. Men här finn också en sjuk man som ligger på trottoaren i sällskap av någon som samlar in pengar till vård. En tiggare insvept i en Gucci-filt. En flykting från Syrien som saxar mellan bilarna och försöker sälja näsdukar på arabiska. Det är inte lätt för alla, det ser även barnet. Frågan är om vi kan ha flera tankar i huvudet samtidigt, för vad vi ser ligger till grund för våra beslut. Många utlänningar har kommit hit och tagit beslut som är förödande för både individer och grupper, helt enkelt för att de inte ser klart. De ser brist på pengar och ger pengar – när det som behövs kanske är ett jobb eller möjligheten att lära sig läsa. De ser brist på mat, ger mat – när hungern kanske har sin grund i alkoholism i familjen. De ser en fattig by och smäller upp en stor byggnad – när det som behövs kanske är tillräcklig lön för att de välutbildade ska komma tillbaka till hembyn.

Av sexåringen utmanas jag att försöka bortse från mina fördomar och förutfattade meningar. Och förhoppningsvis har hans generation vett nog att se världsdelar och människor för vad de är och vad de kan bli.