Framme
Halv sju, eller halv fem för våra kroppar, landade vi i takt med att solen gick upp. Direkt: folk överallt, ljuden, bergkulissen och lukter som får mig att tänka att jag kan träffa Tariku vilken sekund som helst. Vi var mer uppspelta än vi brukar vid den tiden. Vilket härligt land det här är, sa Esaias och farmor och farfar stod med glittriga rosor och väntade. Med fem timmars sömn i kroppen har barnet kämpat sig genom dagen utan att sova en blund och tagit varje tillfälle att få gå ut och kolla runt, vilket jag inte är sen att haka på. Farfar höll utkik uppifrån kullen (nåt kan ju hända, att jag bott 200 meter härifrån och kan varenda liten gränd spelar inte så stor roll) och en av tjejerna kom springande efter oss när vi gått bortom synhåll.
Injera till frukost, lunch och middag. Mitt gamla sim-kort funkade inte – här, ta mitt! Solen som bränner i nacken. Bön, igen och igen. Tacksamheten från så många håll, bara över att få se Esaias. Ät mer! Amarinja som flyter på oväntat bra för att vara första dagen, oslagbar motivation att inte ha något alternativ. När ska vi bada?
Etiopien visar än en gång att en dag kan vara som en vecka.
22 februari, 2020 @ 19:22
Hurra att ni är där, vad härligt det låter och tack för glimten!
23 februari, 2020 @ 20:45
Det är härligt! Jätte!
22 februari, 2020 @ 22:15
Älskade ni. Vi ser er där ni glider fram med magar som buktar ut efter för mycket injera, pannor som blivit röda av solen, med öron som njuter av böneutropare och näsor som fryner av en plötslig kissdoft. Vi ser er och ler.
23 februari, 2020 @ 20:46
Åh, ja! Vilken glädje att vara sedd. Vet du att de har smällt upp värsta höghuset på eran fd bakgård?
23 februari, 2020 @ 10:57
Åhhh, så härligt! Hoppas att er vistelse blir allt ni hoppats på och lite till ❤️
23 februari, 2020 @ 20:47
Tack Elina, den förhoppningen hakar jag på! ❤️
23 februari, 2020 @ 21:38
blir så glad av detta!