Förmiddagarna
Vi är alltid sega i starten för att sen ha svårt att slita oss. Innan vi åkte såg jag framför mig hur vi skulle lägga oss i tid och vakna samtidigt som alla andra, krama ut det mesta möjliga ur dagarna, men det visar sig att vi är samma personer som hemma.
Hjälp mig att lösa detta mysterium. I början av månaden torkade jag kräk på vardagsrumsgolvet och kunde bara tänka på firfir (injerarester i sås). Nu får jag firfir och tycker att det är lika gott som vanligt. Till saken hör att det var här jag åt detta för första gången, när vår folkhögskoleklass skulle sova över hos familjer hamnade jag hos Tarres familj – år innan vi blev ett par. Då fick vi firfir till frukost och vi fick kämpa för att få ner det, just på grund av kräkassociationerna. Och nu smakar det ljuvligt, hur är det ens möjligt?
Esaias äter bananplättar minst två mål om dagen, det är inte lika konstigt.
Så fortsätter dagen och det är så mysig stämning här. Det lagas mat och tvättas kläder (det finns vatten tre dagar i veckan men det sparas alltid i dunkar för dagarna utan), barnen springer ut och in och någon går och nynnar på en sång. Kanske är det jag.
27 februari, 2020 @ 20:13
Jag har inget svar på kräk-mysteriet men firfir växer verkligen som maträtt. Första åren var jag inte särskilt impad, sen kom några år då det var gott men helst med bröd till och sen kom fasen att det var (är) jättegott och att injera be injera är så mycket godare än med vitt bröd. Och nu, post-graviditetscraving, har jag ännu högre tankar om firfir allra helst yetsom med mycket qariya. 🤗
29 februari, 2020 @ 15:57
Visst gör den!? Min inkörsport var när Tarre beställde det på restaurang (jag skulle aldrig komma på tanken) och det var ju en helt annan grej med färsk injera och varm sås. Sen var jag fast!