Utan honom

, 10 Comments

Tisdag kväll och allt som hörs är syrsor och avlägsna hundar och hyenor. Esaias sover, resten av huset likaså. Idag gjorde vi det efterlängtade besöket på nationalmuseet, för inträdet på tre kronor fick vi se både fossiler och kungakronor. Jag hade spänt planeringsbågen hårt men lät tröttheten och Esaias bestämma; vi åker hem och äter lunch hemma istället. Mina Addis-vanor är inte kompatibla med barn, rester från en bihåleinflammation och triggad sorg. Det är skönt att få tänka om, lära om. Hemma innebär prat med familjen, en granne som kramar Esaias och bjuder på bröd direkt från bageriet, och flera partier av både fem tre i rad. Jag är generös med skärmen så att jag får tid att spåra mina känslor.

I teorin är jag nämligen fullt medveten om att en tid här kan riva upp sorgen på andra sätt än hemma, men när det väl händer är det ändå en kalldusch. Sverigevardagen är så mycket min och Esaias, vi har hittat sätt som funkar och passar oss. Här känns det fortfarande helfel att Tariku inte är med. Det var här han var stark, frisk och så totalt sig själv, det var här han levde ut sin vision och var som roligast. Det är hans familj, hans gator, hans språk. Någon i kyrkan kallar mig miss Tariku och random snubbe på gatan ropar ”your husband must be Ethiopian!”. Därför blir det svårare, men också finare. Här vet folk vem och hur han var, det gör mig stolt och tacksam. Och när vi är mitt i allt som var hans blir det tydligt att historien inte är över; det finns mer att hämta.