Vart skulle jag gå?
En natt inte långt innan Tariku dog hade jag svårt att sova. Från korridoren hördes larm och snabba fötter, vi hade dragit sjukhussängarna närmare varandra i det rum som egentligen inte var tänkt att fungera som patientsal. Tariku var konstant trött och sliten efter det senaste året, jag var ledsen över läkarnas besked som hängde över oss. Jag kan inte sova, sa jag. Tariku höll om mig. Gud, du ser att Elin har svårt att sova. Hjälp henne att göra det. Jag somnade.
Det händer att jag får frågan om hur jag kan fortsätta be, fortsätta tro. Du som. Efter allt som har hänt.
Jag kan inte välja bort att andas. Det är faktiskt precis så det känns. Om jag inte kunde gå till Jesus, vart skulle jag då gå? Svaren, de små eller stora glimtarna av himmel och evighet, gör gott men är inte huvudsaken. Bön är ingen bankomatfunktion. Jag har någon att vända mig till, anförtro mig åt, gråta hos. Någon som vet allt, vet bäst. Någon som känner mig, mitt förflutna och min framtid. Någon som vill mig väl. Hur skulle jag kunna annat än att prata med honom?
Och så tänker jag på den där natten på hematologen, en av många nätter med ångest och smärta. Det hade varit väldigt lätt att förstå om Tariku bara sagt ”jaha” eller ”vad är din sömnlöshet i jämförelse med att jag är döende?”. Nu gjorde han inte det, han valde något annat. Och jag fick sova.
17 januari, 2020 @ 17:13
Wow elin! Så insiktsfullt och hoppingivande. Och ditt språk – du är en så duktig skribent!
18 januari, 2020 @ 21:56
Tack kära kära du – och dina ord om språket väger tungt!
17 januari, 2020 @ 18:19
Och Tariku var en fin man som alltid hade rätt fokus. Tack för din text Elin
18 januari, 2020 @ 21:57
Vickan, jag blir påmind om hur du i februari för fyra år sen uppmuntrade mig att skriva mer när saker lugnat ner sig lite. Tack för det!!
17 januari, 2020 @ 18:47
Tack Elin för detta! Jag tänker ibland när jag fick följa Tariku både på gatan en kväll och med en grupp till matutdelandet på Churchill Road. Erik 82 år från Ske-å predikade, Tariku översatte till amharinja. Hans kärlek till kidsen!
18 januari, 2020 @ 21:58
Tack för att du delar det minnet! Han levde verkligen upp när han fick träffa folkhopen på Hope enterprise.
17 januari, 2020 @ 19:29
Tack för vidgade perspektiv på bönen. De behövs ofta, tycker jag. I ett samtal med ett barn undrade jag vad som är bra med att va kristen. Förmodligen utan att söka citera bibeln blev svaret ”vart annars skulle jag gå..?” Påminn mig igen.
18 januari, 2020 @ 21:59
Vad fint, och vilken stor insikt hos ett barn!
17 januari, 2020 @ 21:07
Blir så rörd. Och hjärtat ropar ”ja!”.
18 januari, 2020 @ 22:00
Ja!
19 januari, 2020 @ 00:05
Precis så- klokskap. Kram!
19 januari, 2020 @ 00:11
Haft besök av en man som är i samma sits som du fast fick 30 vackra år med sin fru. Hon dog i somras väldigt hastigt. Hennes hjärta påminde om Tariku s , att tänka på andra och alltid ha nåt gott att säga. Du är en av dom finaste tjejer jag mött Elin och håller verkligen med om allt du skriver. Bön är en bro som bär i livets alla stunder, önskar dig ett år fyllt av tro hopp och kärlek.
20 januari, 2020 @ 20:36
Tack Maria! Så fint att få höra om henne, jag blir inspirerad att leva ett liv med rätt fokus. Kram!
19 januari, 2020 @ 02:06
Har läst om den här texten flera gånger nu och blir väldigt berörd. Du skriver så fint om känslor, och får liksom det svåra att också blir vackert, utan att försköna för den sakens skull. Var tvungen att läsa det högt för några vänner jag satt och fika med och när jag tittade upp såg jag att även dom var berörda. Du har gåvan att beröra och inspirera. <3
20 januari, 2020 @ 20:34
Men oj! Wow. Så otroligt fint att få höra, tack att du delade det
19 januari, 2020 @ 07:24
Elin ❤️ Så sant och så vackert skrivet! Kram
20 januari, 2020 @ 20:33
Tack Josefin ❤️
20 januari, 2020 @ 04:41
Å! Ja!
25 januari, 2020 @ 10:06
Vet inte vad jag ska skriva men vill bara tacka för texten. Allt gott!
29 januari, 2020 @ 22:53
Tack Andreas!