Självkännedom

1 Comment

Smal är den väg som går mellan att leva omedveten om sin egen personlighet och att ägna för mycket tid åt sin egen navel. Men mellan de två dikena finns mycket att finna; frihet, avslöjade lögner, mer tydlighet och ärlighet. Ibland kan identifikationen av den egna personen fungera som en ständig ursäkt. Det är såhär jag är, har alltid varit sån, finns inget att göra åt det. Eller så kan det leda till ett växande och en utveckling, möjligheten att utmana sig själv och invanda tankemönster.

Några gånger har jag fått en aha-känsla över hur jag funkar. Exalterad berättar jag insikten för mina närmaste och de svarar med ett ”visste du inte det?”. Jag behöver andra att slipas mot, som highlightar det som gör oss lika eller olika, som gör mig bättre på att vara jag.

I somras var det aha gånger tusen. En vän introducerade enneagram för mig, ett slags personlighetssystem som utgår från motivation, drivkraft och rädslor. Efter lite läsande (det är nämligen svårt att göra ett enkelt test på detta) såg jag mönster i mitt tankesätt som jag aldrig tidigare märkt. Hur gärna jag vill vinna, eller åtminstone framstå som lyckad inom de områden jag finner viktiga. Hur andra människors åsikter om mig väger oproportionerligt tungt. Min vilja att få saker att framstå som bättre än de är. Och på andra sidan samma mynt; förmågan att anpassa sig till olika situationer och sammanhang, drivet, viljan att leva ett liv som känns viktigt.

Så vad gör det här med mig, mer än att jag kunnat identifiera vad som driver mig och kan skratta igenkänningsskrattet åt memes? Jag tror att jag har blivit mer medveten. Jag kan genomskåda mig själv, backa bandet när jag märker att jag är på fel väg i tanken, eller köra på när jag märker att hjärtat hänger med. Dessutom har det gett mig en större förståelse för andra människor, att det som är viktigast för mig inte är någon allmän sanning. Alla fungerar visst inte som jag.