Gladiator eller glädjetår

3 Comments

Om förra veckan var en seg början är den här mer av en nystart. Det är en härlig hop människor jag får ha att göra med, en gigantisk isbjörn står i foajén och lektionsplaneringen ser lovande ut. Igår kom en fråga om vad gladiator betyder – trodde jag, tills det framgick att det var glädjetår som menades. Man lär så länge man har elever.

De perioder som jag inte jobbat med människor som inte är födda i Sverige har det kliat i mig. Det har känts fattigt och fel. Men hur kan tiden räcka till att lära känna, bygga relationer, lyssna och följa upp? Kvällar och helger? Med ett barn i hasorna och i konkurrens med samspråkigt umgänge som går av bara farten?

Jag har, bara delvis medvetet, byggt in det liv jag vill leva i mitt arbete. Som att jobba med sin hobby, vilken i det här fallet är människorna och inte svenskan eller matten. Med det inte sagt att jag på något sätt blir klar eller nöjd med bara jobbet – det finns mer liv att leva när arbetsdagen tagit slut – men det ger en grund som jag kan stå för och vill leva med.

I ärlighetens namn kan det vara svårt (om än inte omöjligt) att få till en ärlig, ömsesidig vänskap när de yttre förutsättningarna är helt olika. Lätt att nästla in sig i höga förväntningar, kulturkrockar eller otydlighet. Lärarrollen hjälper mig på det sättet. Den är tydlig, något att ta avstamp från i seendet och lyssnandet. Dessutom ger jobbet en kontinuitet jag aldrig skulle lyckas uppbåda ideellt, hur goda intentioner jag än må ha. Dag efter dag, vecka efter vecka, med alla dessa jag inte hade känt om det inte vore för att vi tillbringar vardagen tillsammans.