Fyra år utan

8 Comments

I söndags var det fyra år sedan Tariku dog. Han har varit borta lika länge som vi var ett par, och lika länge som vi var vänner innan vi blev mer än så. Fyra år.

Det är tolv år sen jag träffade honom första gången, i Mbarara i södra Uganda. Då var den tioåriga åldersskillnaden påtaglig och vi levde totalt olika liv, hans engelska var sämre och min amarinja obefintlig. Ändå blev vi vänner, på det sätt man bara blir av att testa nya saker och få gemensamma erfarenheter. När vi efter avslutad kurs i Uganda och praktik i Etiopien skulle åka till Sverige sa han: du kommer att komma tillbaka.

Jag kom tillbaka.

Vem hade jag varit utan honom?

Ljusslingor, julmusik och pepparkaksdoft vinner mark – jag har längtat för första året på länge, men ändå kommer minnena som en blöt filt. 2014 års adventstid då konsekvenserna från stamcellstransplantationen bröt ner hans kropp och höll på att ta hans liv. Då vi tröstade oss med att det bara var en jul på sjukhuset, det kommer fler jular. 2015 års adventstid då han hade dött och lägenheten fylldes av blombud och fika som andra bakat. Soffan stod vid fönstret och luften var tät.

Tidigare milstolpar, årsdagar och halvårsdagar, har känts som små segrar. Yes, vi klarade ett halvår! Ett år, två år, tre år. Fyra år känns för mycket. Till en början var sorgen konstant och orubblig – numera varierar den i styrka och känsla, och när den slår till ordentligt blir kontrasten till liv och glädje smärtsamt tydlig.

När jag ser på mitt liv är det så mycket som är annorlunda nu. Så mycket som skulle ha varit nytt för Tarre; vännerna vi umgås med, husförsamlingen, vad Esaias säger och gör, mitt jobb, relationen till hans familj och musiken vi lyssnar på. Livet har fortsatt framåt i full kraft, om jag hade velat hejda det hade jag nog inte haft en chans.

Det finns så mycket kvar att lära av Tariku, så mycket jag inte vill glömma utan snarare gräva djupare i, lära mig bättre. Hans blick för evigheten och andra människor, att orädd tackla nya situationer för att Gud är med. På så sätt känner jag att Tarre har min rygg; han har gjort och gör mig modigare, djärvare, mer konsekvent. Han har väckt en längtan efter mer kärlek, godhet och sanning. Det var så mycket Gud i honom. Och det är tomt utan honom, men det hade varit betydligt värre om han aldrig funnits.

Tack Gud för att han fanns.