Fartblind
Vardagen rusar på och det mesta känns tight, som ett par byxor i en för liten storlek. Ingen favoritkänsla, men heller inte helt oväntad då vi som familj nu har mycket nytt att anpassa oss till samtidigt som hösten alltid sveper med sig en massa minnen från tidigare höstar. Av Tarikus och mina milstolpar, både glada och ledsamma, ägde nästan alla rum under den här årstiden och det sitter liksom i kroppen.
När det känns ruschigt och lite extra vemodigt är det lätt att bli fartblind och inte märka de små sakerna. Desto större anledning att uppmärksamma dem:
◍ En kvinna kom ut från Coop med kassen full med matvaror på huvudet. Så graciöst och självklart
◍ Esaias som ropar hej till en promenerande medelålderskvinna som går femton meter framför oss. Snälla sluta aldrig
◍ Soluppgång i september känns och ser ut som soluppgång i Addis Abeba.
◍ Genuint glada återseenden
◍ Känslan av att aktivt välja bort. Jag struntar i den mer komplicerade middagsidén. Jag äter chokladbollarna utan att rulla dem i kokos. Jag kollar inte på serien jag blev tipsad om. Rensa det som rensas kan
◍ Ny musik som öppnar nya rum. Gammal musik som väcker det som glömts
◍ Lunch ute i sol som värmer
◍ Jag har glömt hur det var att inte hitta på Esaias nya skola.
◍ Att se sig själv i spegeln och bli positivt överraskad
◍ Att kunna hjälpa någon
◍ Att bli hjälpt. En som städade, en som hämtade mitt barn tidigt, en som bjöd oss på middag
◍ Minnet av en fantastisk dag i skogen för två veckor sen.
