Adoption

2 Comments

Berättelser om och problematiseringen av internationella adoptioner berör mig oväntat djupt, av olika anledningar. Jag har lätt att identifiera mig med föräldrar till barn med annan hudfärg än de själva och ibland händer det att folk tror att Esaias är adopterad . Är du hans riktiga mamma? kan barn fråga. Åren i Etiopien gav mig dessutom en bild av myntets andra sida, där jag mötte otaliga personer som hade barn eller syskon på en annan kontinent – och nästan lika många adopterade som kom för att hitta sina biologiska släktingar. Många förväntade sig att smälta in, vilket de sällan gjorde på grund av hur de pratade, gick, åt och resonerade. Men det som präglar mig mest i frågan är antagligen att Tariku skulle ha adopterats till Sverige om inte hans farmor satte stopp för processen. Om det hade hänt hade hans liv sett totalt annorlunda ut, så även mitt.

De senaste åren har flera röster höjts, adopterade som kritiserar ekonomiska intressen och ett ensidigt föräldraperspektiv och istället står upp för barnens rättigheter. Jag följer debatten med förfäran och fascination, tacksam över att det finns människor som är villiga att dela med sig av sin kamp för att bidra till en förändring.

Lyssnarnas sommarvärd var i år Madeleine In Hwa Björk, som i sitt sommarprat berättar om hur den information hon fått om sig själv visade sig vara helt fel – hon hade blivit förväxlad med ett annat barn.

På svtplay finns nu Amys vilja, en smärtsam och viktig dokumentär som visar Amys, eller Tigists, kamp för att upphäva sin adoption från Etiopien till Danmark. Den skedde uppenbarligen på felaktiga grunder då mamman lurades att tro att hon skulle få ha fortsatt kontakt med sitt barn även efter adoptionen. Filmen bjuder på många starka bilder av makt, ånger, kärlek och familjeband.

Det är upprivande och sorgligt att höra dessa historier, men som med allt annat tror jag det är viktigt att få en nyanserad bild av verkligheten, för att misstagen inte ska behöva upprepas.