Här har vi aldrig varit förut
I söndags tappade Esaias sin första tand, den redan sena kvällen blev ännu senare då den nya gluggen skulle beundras och glaset till tandfen förberedas. Bristen på kontanter löste tandfen genom att låna från tandtapparens pengar, som tur är har han inte stenkoll på sin privatekonomi ännu. Morgonen kom och det var minst sagt spännande att se vad som hänt i glaset – spännande i ungefär tio sekunder. Faktum är att det tog ännu ett dygn innan Esaias kom på att han skulle se hur mycket pengar han hade fått.
För två månader sen vet jag att jag tänkte på hur osannolik grönskan kändes, då det fortfarande var kala kvistar, snöhögar i dikena och isbeklädda älvar. Hur ser det ens ut på sommaren? Och nu, med ett par dagar kvar av maj är det svårt att tänka sig omgivningen med någon annan färg än knalligt grön.
Hur otroligt lätt det är att vänja sig vid det vi tidigare längtat så mycket efter. Glömma att kolla tandglaset eller att ta några extra andetag vid häggen. För där jag är nu har jag inte alltid varit. Det jag har nu är inte självklart. Fram tills alldeles nyss längtade och kämpade jag för att komma just hit.
Trasiga relationer blir hela och sunda, kroppar slutar göra ont, människor som förut var bekanta blir nära vänner. Det som var tungt börjar gå lättare. Plötsligt är disken inte ett problem och soporna tas ut av bara farten, det går dagar utan tårar. Beroenden tappar sitt grepp. Plötsligt går det att förlåta någon som sårat eller vara uppriktig mot den man älskar. Den första tanden tappas och hela världen slår ut i blom.
När det händer, när det äntligen händer, får vi stanna upp en sekund och tänka på det nya. Just här har jag ju aldrig varit förut.
