Fallet

4 Comments

Igår sprang jag tillsammans med fyra kollegor Älvsbyn runt, en stafett på totalt 15 km uppdelat i fem olika sträckor. Det finns så mycket att gilla med variationen av åldrar, nationaliteter och förutsättningar, viljan att kämpa för laget och alla som roddar för att det ska bli så bra som möjligt. En seg förkylning lämnade mig precis i tid för att jag skulle kunna vara med, vilket i sin tur var den bästa motivationen för ett lugnt långpass följande dag.

Den följande dagen är här och allting gör ont. Att sätta mig eller ställa mig upp, att gå i trappor eller köra bil. Jag vill kvida så fort jag rör mig.

Det har dock inget med Älvsbyn runt att göra. När Esaias och jag kom hem från den fullspäckade dagen – förutom stafetten bjöd folkhögskolan på möbelutställning, workshops, musik och ponnyridning – ville unge herr energisk genast gå till en lekpark och eftermiddagssolen hjälpte honom att övertala mig till ett ja. Efter en stund där blev han akut toanödig och cyklade i ilfart hemåt. Jag var utan cykel och Esaias utan nyckel, så jag sprang efter i loppvärdig hastighet för att hinna ikapp. Inte fullt lika loppvärdig var min klädsel, en fladdrig byxdress vars högra ben min vänstra fot fastnade i – pang rakt ner i asfalten, mitt i en vattenpöl, nycklar och telefon skramlande runt mig.

Ni vet hur man direkt tittar om någon har råkat se en när man ramlat? Det gjorde jag inte den här gången, en slags fingervisning om hur pladaskigt fallet var. Med blödande skrubbsår och trasiga kläder lobbade jag sista biten hem till en son som uppenbarligen inte gillar blod. Snart blev jag varse om att blodet var det minsta problemet då mitt vänstra knä, det som först stupade i marken medan foten satt fast i byxbenet, hade blivit stort som en tennisboll.

Slutsats: löpartights är tighta av en anledning.