Repetition
Ännu en vecka av saknad och det är lätt att bli frustrerad. Det har ju gått över tre år, har jag inte kommit längre än såhär? Varför kan inte sorgen klinga av åtminstone lite?
Härom veckan läste jag i jobbsyfte om grupp- och individorienterade samhällen och en detalj hjälpte mig att tänka. I grupporienterade samhällen ses tiden som något cirkulärt, livet präglas av traditioner och tillvaron är repetitiv. Sådd och skörd, vinter och sommar, påsk eller ramadan. Allt återkommer. I individorienterade samhällen, med Sverige som ett tydligt exempel, är tidstänkandet linjärt. Utveckling och framsteg – nu kan vi det här, dags att gå vidare. Traditioner ifrågasätts och den uttråkade strävar efter förändring.
Jag är uppvuxen med och är omgiven av det senare synsättet, och jag undrar hur det påverkar mig. Jag anar att det gör mig mer rastlös, ivrig och frustrerad, även när sorgen återigen kommer över mig. Kan det finnas en frihet i repetitionen, lära känna de olika svängningarna istället för att motarbeta dem?