Bortom graven
I sorgens första fas blev jag inte tröstad av tanken på ett återseende, det eviga livet och uppståndelsen. Jag ville ha Tariku tillbaka här och nu, inte där och sen. Om vi en dag får mötas igen, fria från sjukdom, smärta och synd, är det något helt annat än det vi hade tillsammans här på jorden – säkert bättre, men okänt. Även om vårt treåriga äktenskap var kantat av fruktansvärda omständigheter var det vårt och vackert. Sen, oåterkalleligt. Det vi hade kommer inte tillbaka.
Sakta har jag gått på en väg mot mer förtröstan, och har fått höra viskningar om att det finns så mycket mer än det jag ser och tror mig veta. Att det finns sann befrielse också från dödens härjande. Gör det saknaden mindre? Nej, faktiskt inte. Men det välkomnar det spirande hoppet och lär mig att livet fortsätter på gravens båda sidor, trotsigt och starkt.
Tariku var förankrad i evigheten, inte som en verklighetsflykt under sjukdomsåren utan som identitet och tillhörighet. För honom var himlen aldrig bara en fluffig barriär för att dämpa fallet efter dödens grepp, utan målet, meningen, hemlandet. Graven är en hållplats, inte slutet. Och med det följer en skillnad i sorgen, för hur konstigt det än låter unnar jag honom att vara där, helt fri i sitt hemland.