Konsten att inkludera

4 Comments

Min svåger Abraham är del av ett riktigt tight gäng. De har känt varandra sen söndagsskolan och trots att de nu är utspridda på tre kontinenter håller de fortfarande kontakten. I februari förra året var det äntligen dags för dem att ses alla på samma gång i deras hemstad Addis Abeba, vilket inte hade hänt på många år, 15 för att vara exakt. De pratade i munnen på varandra, körde bil runt i en nästan oigenkännlig stad och drack otaliga koppar kaffe.

Jag hade verkligen förstått om de bara hade ögon för varandra, men de överraskade mig till den grad att jag fortfarande tänker på det. Vi var nämligen i Etiopien samtidigt som dem, och det var så självklart att Esaias och jag skulle bli en del av deras gäng. Vi fick vara med på luncher och gruppfoton, dop och parkhäng – när jag någon gång tänkte ge dem lite space och kom sent fick jag genast frågan var vi hållit hus. Äntligen! Vi har saknat er! Min fru var här och undrade var du var! Visst kommer ni imorgon också?