Presenspresent
Får vi en dag till
Får vi fortsätta leva
Fastän vi så gärna vill
Va? Igen? Ännu mera?
Ny dag, ny nåd
Vi fick samma sak igen
En ständig gratisgåva
Evighetens presenspresent
Själv med barn
Häromhelgen var jag ensam hemma med barnen. Det var alla måltider, alla insomningar och hela den hostiga natten, och tanken på förr låg nära. Att förut hade jag det såhär jämt. Men den tanken fick aldrig fäste, för att vara själv med barnen en tid är något helt annat än att ha ensamt ansvar för dem. Att vara själv med barn är en praktisk utmaning; hur ska jag hänga tvätt när en ettåring drar ner allt från torkställningen och hur ska jag dammsuga när hon först skruvar ner intensiteten och sen trycker på av-knappen varje minut? Hur ska jag hämta hem den stora när den lilla sover? Att vara ensamstående har allt detta, men enligt min erfarenhet väger det ganska lätt jämfört med att just stå ensam. När hela ansvaret står på en person, alla avvägningar och beslut grundar sig på en persons perspektiv. Att inte kunna bolla, reflektera, pysa ut frustrationen efter en jobbig natt. Att bli arg på barnet och sen, direkt och innan man har lyckats samla sig, vara den som förstår och tröstar – det är utmaningen.
Torsdag kväll
Det är torsdag kväll, har känts som fredag hela dagen, himlen är svagt aprikosfärgad och gråblå genom bubbliga vardagsrumsfönster. I förrgår sprang jag längre än jag gjort på två år – det säger mer om de två åren än distansen – och jag stannade vid havet. Fåglar som grupperade sig, flög i v-form över sundet mellan vårt land och danskarnas, näbbarna vända söderut. Solen brann vid horisonten och det torra gräset som samsades med sanden blev svagt rosa. Jag tog upp telefonen och filmade, varför tror jag att det ska gå att fånga? Sprang senare förbi andra som stod i samma position, höll upp en telefon mellan sig själva och naturens under.
Äppelträden dignar, det är tredje året vi kan plocka från dem. Tredje hösten i Skåne, en höst som drar på sin ankomst genom tjugo grader en torsdagseftermiddag. Jag ser framför mig hur äpplena ska bli pajer och smoothies, min man tänker dricka och äppelmos. Och så ser jag framför mig hur himlens gråblå färg tar över och mörknar, det aprikosa försvinner ner i horisonten mellan tegelhus och trädkronor. Minnet av dagens arbete sjunker långsamt undan, kvällstankarna tar över, är friare och lugnare. Vad kommer den här dagen bli ihågkommen för? Inget särskilt. En helt vanlig dag, tack gode Gud för den.
Goda nyheter
Goda nyheter. Versaler över kortsidan på busshållplatsen jag passerar på väg till kyrkan. Det är priset på Ikeas påslakan och örngott som åsyftas och det är lätt att bli besviken om det är goda nyheter man längtar efter och ett bäddset man får. Listan rätt rubriker med fel innehåll kan göras lång; våra djupaste behov tagna som gisslan av kommersiella intressen. Möbelvaruhusets katalogframsida 2007; Lev livet lite enklare. Jag var nitton och ett enkelt liv var allt jag längtade efter. Samma sak då; rätt rubrik men fel innehåll.
Jag kommer fram till kyrkan. Vi är många, alla åldersgrupper är representerade och psalm 23 blir läst. Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Där har vi dem, de evigt goda nyheterna.
Min dag är din
Du har min kropp som din egen
somnar på den, äter av den,
bärs av den
Du tar min tid som om den var din
vaknar, ropar,
drar ut på skratt och nattning
Mina en gång så fria händer
håller, stryker, matar
Min en gång så fria tanke
Hålls fast vid dig och ditt leende
Din förkylning
Din sömn
Och allt du stoppar i munnen
Min dag är din
Min natt är din
Ägget som kokats till mig blir ditt när det visar sig att du tycker om det
Du tar för givet
som vore jag god och osjälvisk
kanske blir jag god och osjälvisk
Halvåret
Det är tisdag förmiddag, jag är ensam i huset. Sol och snö idag igen, nåd i väderform att snön kommer men än mer att den stannar kvar. Tystnaden är påtaglig för det finns ingen tystnad likt den när en bebis sover. Ute i vagnen ligger hon, inbäddad i ull från Blåsmarksfår och overall från PMU. När hon kom var det varm maj, vi fick förlossningens bästa rum med utsikt över havet, Danmark och sprakande röd solnedgång. Tänk att det var hon hela tiden? Stina, mitt hjärtas fröjd och glädje. Hon som vaknar med ett leende och tar fram så mycket gott i oss runtomkring.
Folk frågar hur gammal hon är, vi säger ett halvår, folk häpnar över hur snabbt tiden går. Men har hon inte alltid funnits? Har det funnits en vardag utan henne? Det är ett ständigt nu med en liten, för jag vet i teorin att hon en gång låg stilla med knutna små händer och böjda ben, men nu finns inget annat än klappande händer och bubbliga skratt. Och stundtals, sovtystnaden.
Majmåndag
Vakna till morgonpigga fåglar
Oväntat varmt igen
Syrénprakt och syréndoft
– Syrenis kan barnet heta!
Frön som kommer upp senare än väntat, en annan känsla än de som passar tiden
Rosa blomblad i drivor på trottoaren
Uppladdningssömnen innan hämtning
Mullrande åska
Vårregn, barn som har vett att uppskatta det och hoppar högljutt på studsmattan
Jublet när regnet övergår i hagel
Att se hur hejaropen får en sjuåring att springa snabbare
Ljud av barn som badar badkar (om man inte är precis bredvid är det behagligt)
Straffläggning och glass
Och somna med öppet fönster
Hela paletten
Det har varit dagar då livet bjudit på hela paletten. Det som tynger har fått sällskap av varma vindar och buskar och träd som blommar i vitt, gult och rosa. Jag tittar till tomatplantorna och tror att jag drömde om dem inatt, å andra sidan finns det inte mycket jag inte drömmer om. Symaskinen står redo – kanske idag, tänker jag när jag vaknar men det blev inte idag heller. Bokstavligen runt hörnet har vi en symaskinsaffär så trådfärgerna är det i alla fall inget fel på. Jag kör genom staden i storfamiljsbilen och lyssnar på musik som påminner om juni 2021, det ser nämligen så ut. Barndomens doftminnen av smältande snö och leriga diken är långt borta men tvätten torkar tacksamt snabbt i vårsolen.
Tårarna rinner över någon annans sorg, någon annans goda hjärta eller min egen trötthet. I eftermiddags såg jag fritidspedagoger ligga på asfalten medan lågstadiebarn ritade fjärilsvingar med gatukritor runtom dem. Tidigare ikväll såg jag en bankomatkö, tänkte att det var längesen. Och nu är himlen ljust blå och aprikosrosa mot horisonten.
Tulpaner och liv
Tulpanerna har tagit sig upp på given signal av ljus och värme, det är blad och knoppar och ståtliga färger. De hårda, kalla lökarna satte jag efter graviditetstestet och tänkte på hur livet kommer att vara när de blommar. Hur stor kommer magen vara, hur kommer det att kännas? Nu är magen precis så stor som den är och det känns så mycket det bara kan.
En vän frågade om graviditeten, sen avbröt hon sig själv med en ny fråga; blir det för mycket snack om graviditeten? Något slags svenskt standardsvar, om att jag är mer än en havande kvinna eller att det är påfrestande med kommentarer om ens mage, susade förbi i tanken men det var inget jag höll med om. I själva verket är jag tagen i besittning i både kropp och tanke. Allt för detta nya liv. En okuvlig rörelse från mikroskopiskt till flera kilo tungt, en kropp som säger nu kör vi och ger allt till den mest kreativa process som finns. Jag får bara åka med. Septembers storögda förundran, oktober och novembers ständiga illamående, i december samma visa och sen den plötsliga lättnaden. Januaris fosterrörelser, februaris känsla i ryggen, mars med vakna nattimmar. Nu är det april, tulpanerna letar sig fram och det går böljande vågor på magen.
Tre tips
Glad påsk! Liksom julen inte tar slut bara för att klapparna är öppnade är inte påsken slut bara för att vi återgått till jobb eller tömt äggen på godis.
Kristus är uppstånden från de döda; med döden nedtrampade han döden och åt dem som är i gravarna gav han liv.
Påsken kom och förändrade allt, igen. I vanlig ordning berör dess budskap och kraft starkare för varje år, jag är som ett barn som ständigt lär mig. Appen Tidegärden påminner mig om sanningar.
Och på tal om liv efter döden finns detta poddavsnitt där Patrik Hagman berättar om sin förlust av son och hustru. Jag har tidigare tipsat om hans bok Sorgens gåva är en vidgad blick och många av resonemangen känns igen därifrån.
En tanke som har dröjt kvar sedan avsnittet släpptes för en månad sedan är att alla sorger och förluster inte behöver komma med de stora existentiella frågorna, känslan av att precis allt tas ifrån en.
En ny upptäckt i veckan är Verses som Spotify hittade åt mig – en lång lista på tonsatta bibeltexter. Om man ändå ska lyssna på något kan det ju lika gärna vara det här: