LYCKAN att äntligen få ha startat terminen! Sist jag hade en lektion var i februari innan vi åkte till Etiopien, det känns som en liten evighet sen. Som jag har saknat det! Även om vi nu har glest mellan borden och handsprit i lärarvagnarna är det en ynnest att få träffa människor varje dag.
Samtidigt är det inte helt lätt för Sharews att ställa om från sommarlov till långa dagar och att vara en arbetande ensamstående förälder känns ibland som en omöjlig ekvation. Sänker alla ribbor som tänkas kan och har till och med lyckats lägga mig tidigt, undrens tid är prick nu.
Av någon anledning känns det lökigt att beskriva en jobbdag precis innan terminstart som intensiv, men denna torsdag var just det. Jag är glad att vara igång och ser mer än någonsin fram emot att få träffa alla på måndag, det var alldeles för längesen. Både till och från jobbet hade jag nästan svårt att hålla ögonen på vägen; morgonens dimma över skogarna och eftermiddagens störtskur som följdes av mastodontregnbåge och klara färger hade inte svårt att få min uppmärksamhet.
Störst idag var att Esaias började ettan! Lilla stora fina pojke. Deras nya lärare hade ordnat så fint i klassrummet och idag hade de fått rita en teckning till sina lådor – på hans sitter nu en snacksrobot. GENI!!! utropar jag, hundra procent partisk.
Klockan var fem men badsuget var starkare än hungern så vi cyklade ner till stranden direkt, där var det folktomt och varmt (sådär att man inte behöver springa till handduken så fort man kommit upp).
AW i världsklass! Riktigt skönt var det.
Jag var oförskämt nöjd och lycklig. Han har börjat ettan! Vi bor bredvid det här! Sandslott är kul! osv
En timmes konstant njutning.
Väl hemma gick jag direkt till balkongen för att plocka in lite väldoft samtidigt som den sena middagen inte lagade sig själv och humöret svängde därefter. Några raggmunkar senare var det dags för charader. Vet ni hur svårt det är att gissa vilken barnprogramskaraktär som ett exalterat barn försöker gestalta? Jätte.
Så var vi igång igen, med tidiga morgnar, pendling och raster. Jobb och fritids däremellan. På ickeekonomiska sätt lönar det sig verkligen att jobba deltid; jag tror nämligen vi mår bra av en mjukstart av typen tre jobbdagar, sen långhelg på fem.
För ovanlighetens skull har jag inte satt min fot i Älvsbyn på hela sommaren och det är fint att vara tillbaka. Under en lunchpromenad mindes jag hur jag för kanske 12 år sen köpte en tallrik med älvsbymotiv på second hand – den var kulfin och jag tänkte mig att om jag någon gång skulle flytta till Norrbotten fick det bli till Älvsbyn. Prickade ändå hyfsat nära?
Ännu en bild av kombinationen Esaias och vatten, ännu en sten som skulle kasta i. Ytterligare en oplanerad dag som timme för timme fylldes med innehåll. Tänk vad härligt livet är, sa han. Middag på en i övrigt tom restaurang, en kaffe att ta med – ”det verkar vara havremjölken som är grejen med den här”. Fortsatta samtal om presidenter och diktatorer, hur långa, bra eller dåliga de är, om fattigdom, rikedom och olika länders demokratiindex. Ett kvällsdopp som vi inte kunde låta bli trots att avsaknaden av handduk gjorde att vi fick hoppa och springa oss torra. En första, andra och tredje vattenkanna på balkongen. En sista semesterdag, en av de bästa.
Solen skiner på talltopparna och ikväll behöver jag inte ställa alarmet på 05.45 – idag jobbade jag min sista dag för den här terminen. VT2020, kom aldrig igen. Jag gillar fortfarande mitt jobb, men vet ni vad jag inte gillar? Distansstudier. Ekande tomma korridorer. Handsprit. Hemmajobb. Det har såklart inte bara varit dåligt – vi har alla lärt oss väldigt mycket – men jag föredrar den vanliga vardagen när man får se folk i ögonen utan skärm emellan. Förra veckan hade vi avslutning i små grupper med inspelad skolgudstjänst, en tydlig fördel med det var att avskeden och tankarna på återseendet i augusti blev tydligare och mer personliga. Den blomstertid fem gånger dessutom.
På vägen hem från Älvsbyn tänkte jag på den här konstiga våren. Alla hämtningar och lämningar, alla matlådor, alla distansuppgifter, alla nattningar och väckningar. Jag klarade det. Nu börjar två månader utan tider att passa, med utrymme att stanna upp och tänka till punkt. Jag känner mig som det här hörnet i Malins trädgård. Redo.
Ytterligare en radda hemmadagar är inledd, både jag och barnet har någon slags förkylning som sätter stopp för helgens planerade utehäng och återseenden. Är det något som jag kommer att minnas från den här våren så är det hur småsjukor får så stora konsekvenser och hur oinspirerad jag blir när jag inte träffar människor. Tankarna går i cirklar och idéerna lyser med sin frånvaro. Eller gäller det att rida ut tristessen för att sen mötas av kreativitet och skaparro?
Långhelg! En luftig vecka kändes väldigt välkommen, som en försmak av sommarlov redan nu. Började dagen med att diska bort de senaste dagarnas porslin och det slog mig att förut hade vi fyradagarshelger varannan vecka. Så overkligt det känns nu? Även fast vi inte har särskilt många nuförtiden är vi experter på långsamma morgnar. Den kunskapen rostar inte.
Finns det något som ger en större frihetskänsla än att ljudlöst rulla fram på torr asfalt? Jag tror knappt det. Extra stor effekt blir det efter snörika vintrar där cykel inte varit ett alternativ – att få baxa ut åbäket ur förrådet och pumpa däcken inne i stan.
Två dagar i rad har jag haft basilika i cykelkorgen – först en köpt, sen en från Malin som har huset fullt av ätbara växter – upplevelsen fick då även ett välkommet inslag av doft. Bra variation för en pitebo.
Idag har jag gått fram som en ångvält – redan på morgonen började det med en son som tyckte att jag inte behövde prata så argt. Det är märkligt och samtidigt lite mäktigt med känslor som färgar allt man ser.
Mellan jobb och middag åkte vi till leksaksaffären. Esaias fyller sex och ett halvt år idag och det är stort i hans värld. Han hade blivit lovad att köpa något – för sina egna pengar – och lyckades för första gången välja något utan särskilt mycket guidning, annars är det lätt att få beslutsångest av det enorma utbudet.
Min favorittyp av dag är den som inte känns som någon annan. Det krävs inte mycket för att harvandet ska brytas och en doft av nytt tar plats i dammiga rutiner. Lite lego kan vända även en trettiotvåårings humör.
Innan morgonens alarm ringde drömde jag att det hade snöat en meter i Addis Abeba och barnen lekte för fullt. Verkligheten tog sen över med bar asfalt och sol. Och krispig luft – varför uppskattar jag den bara i september?
Av årets alla högtider kan valborg vara den jag bryr mig minst om, men ändå blir jag störd av att den kallas inställd. Famlar efter nya sätt. Undrar vad alla uteblivna firanden och festligheter gör med oss.
Jag fortsätter sakta men säkert mitt maratonprojekt Rensa i Pappershögar, som ett kli i hjärnan är de som återstår. Hittar brev – så många brev! vilka vänner jag har – och gamla tidningar. Bläddrar förbi en artikel jag läst förut men som nu är precis vad jag behöver, ett tydligt argument att jag inte alltid behöver nytt och annat. Mycket finns att hämta även i en gammal kartong.
