Vi blev alldeles glada och pirriga igår när vi drog upp persiennerna och såg att allt var vitt. Oklart om jag kan sluta blogga om årstider och väder då det uppenbarligen fortsätter att påverka oss i så hög grad; en dag med snö är nämligen väldigt olik en dag utan snö.
Ute innan frukost, efter frukost, efter lunch och efter middag – det är lätt att bli nipprig och Esaias myntade uttrycket spösnö eftersom det vräkte ner och yrde åt alla håll. Imorse var cyklarna täckta med säkert två decimeter och vi pulsade på oplogade gångvägar till skolan.
Det är mörkare och kallare och svårt att se charmen med att packa in de tunna jackorna i förrådet.
I protest tar jag på mig en yllekofta under en av de tunna jackorna och tar en promenad på gator av guld. Helylleprotest kan man tycka
Skymningen, oavsett vilken tid den kommer, är alltid vackrare ute än inne. Och faktum är att oktobers färgskala är skönare för ögonen än maj och junis hetsiga gröna.
Till och med lunchen körde all in höstfärger
I sju år har jag bott granne med det här och förundran bara växer. Älskade lilla stad som är så ostadig (i ordets egentligen felaktiga bemärkelse).
Väderappen visar ingen sol de närmsta tio dagarna. Snö och regn däremot. Vi får väl se hur mycket färgerna har att säga till om då.
I söndags gick jag och tänkte på hur härligt det kan vara med ändrade planer, dagen fylldes av möjligheter som nyss varit omöjliga. På måndagen ändrade jag åsikt.
Tog en selfie för att minnas hur det ser ut att vara helt påklädd och redo för saker som sen inte blir. Har varit några såna stunder sen i mars.
”Förut åt vi lite mer kosher, typ falafel och couscous, men nu äter vi lite mer europeiskt.”
Träd och sol och sol och träd
Det finns en familj som vi alltid firar födelsedagar med, i veckan var det en artonåring som var fine med bara sex ljus på morotskakan. Hur stort är det inte att fylla arton?
När barnet går till en kompis direkt efter fritids finns det tid att stanna i en randig skog en stund på hemvägen. Raka motsatsen till det vanliga att hela tiden ha lite bråttom. Hinna andas lite och få syn på en spark bara sådär.
Jag är inne i värmen medan andra halvan av familjen är på sjuårskalas – utomhus, i regnet. Annat väder var det igår när min hemby visade sig från sin bästa sida.
Några tappra löv kämpar på
men Blåsmark behåller värdigheten oavsett.
Vi klättrade på de större stenarna och kastade de mindre.
Det skulle lekas kurragömma, tagen och kurragömmatagen men det var lätt att bli distraherad. Vad är viktigare, att ta kort eller vinna? undrade han. Otroligt bra fråga.
Vecka fyrtioett och vi räknar ner till höstlovet. Morgonen går lätt fastän natten var kort och gryningen låter vänta på sig. Jag äter broccoli som smakar bättre än all broccoli jag någonsin ätit. En vän som jag trodde jag skulle få se först imorgon dyker upp på jobbet över lunchen, jag blir förvånad och glad. Förvånad och glad hör till favoritkänslorna.
Imorgon är det åtta år sen jag gifte mig och jag undrar hur den dagen skulle ha sett ut om han jag gifte mig med fortfarande levde. Hade jag skrivit något på instagram, hade vi ordnat barnvakt för att äta middag, hade vi varit sams? Hade vi bott här, hade vi haft fler barn, hade vi pratat amarinja eller svenska hemma? När sorgen inte längre härjar fritt framträder enbart en djup kärlek till och tacksamhet för Tariku, vilken mäktig person han var. Häromdagen fick jag anledning att tänka på och berätta hur han en gång tog sig an en person som i princip bodde i en container, klippte hans hår och hjälpte honom att bli ren och få nya kläder. Eller den gången han bodde några månader i Uganda och gav bort sin enda jacka till ett gatubarn som ingen hade. Vem gör ens sånt? Han jag var gift med gjorde sånt.
Barnet vi fick har en månad kvar som sexåring och kan inte slita sig från sina teckningar. Jag har lärt mig ett nytt sätt att äta tacos och det känns som en revolution. Dag läggs till dag och vardagen känns vanlig, jag gör en ny spellista och äter morötter som smakar bättre än alla morötter jag någonsin ätit.
Det är så mycket yay över fredagar att jag ibland får svårt att relatera. Veckans motsvarighet till juli, då livet ska vara härligt och roligt och skönt – fastän veckan tar ut sin rätt, helgen är ett hektiskt hot eller oplanerat tråk, myset kantas av gnäll. Fredagar är väl som dagar är mest; pigga, trötta, glada, ledsna.
Vecka 40 bjöd på en tröttare fredagsvariant. Vädret gjorde mig sällskap med ännu en dimmig, mulen morgon och jag har sovit både förmiddag och eftermiddag. Däremellan var jag på graven som bjöd på blommor – en blommande grav säger allt jag behöver veta.
Ljungen fick ta plats och Jesus är fortfarande herre. Vissa saker passar som skrivna i sten.
När helgen är fyra dagar lång hinner den fyllas med en massa härligt folk vilket mycket väl kan vara det bästa att ha i ryggen inför en ny vecka.
Jag har konstaterat att jag numera inte är trött alls, tvärtom är jag oförskämt pigg. Vaknar med energi, blir ännu mer boostad av jobbet, kommer hem och både orkar och vill göra annat än att ligga på soffan. Det är på gränsen till att jag provocerar mig själv samtidigt som det är en stor känsla efter år av trötthet.
Trots detta kan det ta emot att haka på en ännu piggare sexåring ut i skymning och stormvindar – jag gör det ändå, av principskäl. Ute är bra, ute är bra, ute är bra. Och nu har jag ännu ett hack för att kunna träna med kids; leka tagen och låta barnet dopa sig med cykel. Vet ni hur svårt det är att springa ikapp en cyklande unge?
Dagarna går och mitt bland allt vanligt och rutinmässigt spränger det fram skönhet och evighetsglimtar. September är vackert och Gud är god, må vi få ögon att se det.
Känslan av att ligga efter; hitta ett bibliotekskvitto och se att böckerna skulle ha varit återlämnade för två veckor sedan, 06.20 leta byxor utan hål och fläck till barnet, öppna frysen i jakt på matlåda, hoppas att jag inte har glömt någon viktig födelsedag. Hela tiden lite sen, hela tiden något som rycks med i sista sekund.
Tur då att det finns parallellgator i hjärnan. Jag ser tillbaka på dagen och märker hur mycket som liksom bara blev, och som blev bra. En bekant blir till vän, jag ringer någon precis den stund han tänker på mig, delad glädje blir minst dubbel. ”Ville du prata med mig?”, när jag själv har glömt bort att jag ville det. Känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, varje dag läggs en ny pusselbit, en kompis hör av sig och hon är utan tvekan en av de roligaste och smartaste jag känner. Hjälp kommer i rätt tid och allt hänger inte på mig.
Även om jag ligger efter är det uppenbarligen någon annan som ligger före.
Sjätte dagen hemma och tillvaron flyter ihop till en oklar massa. Va, är klockan redan fem? Är det personer på skolan idag? Det är på inget sätt synd om oss, men det är ju kul att träffa folk ibland. Jobba, komma hem, bli ordentligt trött. För att inte förslappas totalt tar jag på mig jeans och målar naglarna, värdigheten är viktig även när ingen ser.
Sen vill man ju ut. Eller hur pass uppriktig den viljan är kan diskuteras, men tydlig ansvarsfördelning har vi i alla fall. Mamman tjatar för att familjen ska komma ut, barnet tjatar för att familjen ska stanna ute längre.
Flera olika varianter av tagen, klättra på tak och klaga över surströmmingslukt – det finns mycket att hitta på när sjukan mist sitt grepp och det bara handlar om buffertdagar. Jag tycker om att spana på förbipasserande musikhögskolestudenter. Det känns som att jag känner dem så väl, där de går så ungt vuxna med sina tygväskor och second hand-fyndade kappor.
Diskussionen om demokratiindex fortsätter; ”Schweiz ligger tia, men det vet väl alla”. Inte jag.
Flyttfåglarna gör sig startklara över våra huvuden och vi är redo att gå in. Nästan i alla fall.
Dimman låg tjock när vi vaknade imorse och det är mycket med den här månaden som påminner om Addis Abeba. Snart var himlen blå och det blev tydligt att jag skulle få sällskap hemma idag, en sån där förkylning som vi inte hade gett särskilt stor uppmärksamhet för ett år sedan.
Ibland är det segt att bli berövad några timmar för sig själv, idag är det bara mysigt och en välkommen återhämtning från logistiken.
Efter frukost blev det bak av enklaste slag och jag funderar om inte Folkhälsomyndigheten borde ta detta i beaktande; nys och hosta i armvecket, tvätta händerna ofta och låt bli att rulla chokladbollar med ett förkylt barn. Men ni behöver inte vara oroliga, vi kommer att äta upp allt själva.
