Tankarna om Addis
Det kändes som en etiopienmorgon fastän jag var kvar i Norrbotten. Det är något med septembers klara luft, kalla morgnar och jämlika förhållande mellan dag och natt som gör att kroppen slungas tillbaka också till trånga minibussar, prydligt lagda gatstenar och ständigt sorl i bakgrunden. Som jag har längtat till Addis Abeba, i så många år. Redan första gången jag kom dit, för fjorton år sedan, var det som om mitt hjärta blev märkt och sedan dess har otaliga timmar ägnats åt att drömma sig bort. Varje gång med samma tanke: det hade varit bättre om jag var där.
2011 åkte jag tillbaka till Addis efter en sommar i Sverige, och då jag väl kommit fram var det en lättnad att kunna tänka på annat än Etiopien. För den som inte har varit upp över öronen i ett land kanske inte förstår hur mycket energi som kan gå åt till addislängt, så låt mig berätta; mycket. Hela sommaren hade jag behövt kämpa för att fokusera på annat, därför var det en frihet att äntligen vara där och liksom tänka klart, få plats för allt som inte handlar om vilket land man för tillfället är i.
Jag märkte det kanske inte då, men när vi var i Etiopien i början av 2020 bildades nya vägar i hjärnan, och de ledde inte alla till Addis Abeba. Det hade förvisso inte alla tankar gjort åren innan det heller, men det var ändå en markant skillnad. Frihetsvintern 2020 erövrade område efter område – så även detta – med space och utrymme, fler framtidsutsikter och klarare blick. Därför kunde jag denna morgon känna samma lättnad som för tio år sedan. Jag kan konstatera likheter, minnas lite och sen gå vidare till andra tankar. Vackra, konstiga, underbara stad, jag älskar dig men jag måste inte leva med dig.
21 september, 2021 @ 12:07
Hej Elin. Jag tror det är första gången jag kommenterar hos dig – hittade din blogg för kanske ett år sedan och har läst både framåt och bakåt och följer nu med glädje och intresse.
Precis en vecka innan du postade det här svarade jag på min frisörs fråga om jag inte hade hemlängtan. (Från Portugal där jag bott i 20 år till Sverige där jag bodde i 30). Nej, svarade jag. Och så utvecklade jag resonemanget för mig själv. Att jag ägnat så stor del av mitt liv åt att längta någon annanstans, och att det i längden är väldigt tröttande, och att det är så skönt att jag nu äntligen inte gör det längre.
Det finns mer att säga om det för min del, men just nu ville jag bara säga här att du satte ord också på mina tankar.
Och så förstår jag det där med septemberkänslan också, hur temperaturväxlingarna påminner om en plats som ligger många meter över havet.
22 september, 2021 @ 21:01
Vilken fin kommentar, tack! En sån frihet det kan vara att inte längta någonstans – och stort att du med din erfarenhet kunde känna igen dig i mitt resonemang.