Oljepastellkritorna

4 Comments

Det finns en på instagram du borde följa, sa Malin för en vecka sen, jag gjorde som hon sa. Tänkte, visst var kritorna jag köpte i höstas oljepastell? Det var de. Tänkte, jag kan ju rita av en av bilderna för att testa. Det gjorde jag, i farten, egentligen på väg till annat.

Tiden försvann, alltid ett gott tecken.

Att härma är ett bra sätt att upptäcka nytt – nya tekniker eller nya motiv – men efter en bild var det dags att gå vidare till något eget.

I jakt på stora svarta papper rev jag ut de sista tomma sidorna ur mitt album med bilder från studenten. Scrollade bakåt till mars och eukalyptusträd. Testade att blanda färger, testade att inte blanda.

En ohärmad! skrev jag till Malin. Jaaaa!!!! skrev hon.

Utsikten ett par hundra meter från farmor och farfar, där vi gick våra kvällspromenader. Kritorna uppfyller ett för mig viktigt kriterium; det måste inte bli färdigt direkt. De kan ligga framme och vänta på nästa lediga stund, nästa fikarast under hemmajobbet.

Och här några hundra meter från oss, fårösundet. Det roliga med att upptäcka nya material är att det blir just ett upptäckande. I kombination med grova kritor som inte tillåter alltför mycket finlir är det förlåtande och en vila för hjärnan.

Häromdagen hamnade jag i Etiopien igen, då Frida la upp en bild som fick mig att känna starkt. Vad synd att jag upptäckte kritorna i slutet av jullovet istället för i början, tänkte jag först, men insåg sen hur klassiskt det är; efter vila kommer il.