Ett ja till mig själv
Jag läser
att ett nej till någon annan
oftast är ett ja till mig själv
Jag läser ett self framför love
egen framför tid
Du ska inte nära plikten
bordena och måstena
bli en känslokall kvinna
som bara gör det hon ska
Du ska värna friheten
tid och space
bli en utvilad kvinna
som har vett att ligga på soffan
Ja jag
ja jag
ja jag
Praktiken föder tanke
jag är värd mer än
min tid viktigare
min kärlek min
Jag blev svårfunnen
konturlös i min ensamhet
trött av att inget göra
less på mig själv
försvagad av bristen på motstånd
Om jag finns någonstans
är det med dig
i din blick
i dina ord om mig
i min trötta kropp när jag burit dina kartonger
Jag lutar åt
att ett ja till någon annan
oftast är ett ja till mig själv
love endast love
och tid endast tid
12 januari, 2021 @ 16:08
å så bra!!!!
13 januari, 2021 @ 08:20
Tänkte på att den berör det som du brukar prata och skriva om!
12 januari, 2021 @ 20:15
Åh, bra. Djupt sant.
Kom att tänka på nåt jag skrev i somras. Såg kopplingar. (Ja, jag är ju tyvärr mina egna tankar närmast ännu, så jag citerar mig själv, och inte nån uppbygglig kyrkofader eller liknande. Ska försöka fylla på det förrådet mer framöver… 🙂 )
Att vänja sig av med plikt
för att gå in i kärleken
är prekärt.
Mycket kan gå fel
innan nya vingar torkat.
Vilan kan bli lättja.
Det lätta bli flyktigt.
Och skuld måste bli nåd, inte frihet,
för frihet är en frukt, och inte en rot.
Så måste glädjen hinna djupna
innan världens yra blåser in,
och fördärvar blommor och kart.
Först när allt blivit frukt
och kärleken imago,
blir du medmänniskans slav utan plikt.
13 januari, 2021 @ 08:19
JA!!! medmänniskans slav utan plikt!
12 januari, 2021 @ 20:32
Tack, du skriver så bra!
12 januari, 2021 @ 22:39
”i min trötta kropp när jag burit dina kartonger” – så mitt i prick!
13 januari, 2021 @ 07:49
Men ja, så bra!
13 januari, 2021 @ 08:18
Tack alla!