Självständighet
När Esaias var ett par månader fick vi besök av en person som lade märke till vår lägenhets storlek (ett sovrum, ett vardagsrum och kök) och sa ja, ett eget rum behöver han ju inte förrän han blir ett. Sex år senare bor vi kvar i samma lägenhet. Vad som också kvarstår är förväntningarna på bebisar och små barn; äta själv, somna själv, sova själv, gå på toa själv, göra allt möjligt själv. De måste ju bli självständiga!
Flera nysvenskar som börjat jobba inom vården har berättat hur svårt det är att inte hjälpa till. De får höra att de inte ska hjälpa den gamle att klä på sig efter duschen eller mata den som är sängliggande, om det inte är absolut nödvändigt. Deras självständighet, och därmed självförtroende och värdighet behöver respekteras. Vadå, ska jag bara stå och titta på? Att bli matad är för många svenskar ett bevis på att du har nått botten, inte är kapabel till någonting. För en etiopier är det ett sätt att visa kärlek och omtanke, något som sker lite nu och då. En person från Afghanistan berättade att sen han kom upp i tonåren matade hans mamma aldrig honom, ”bara när han hade feber”. Många har sovit i samma säng som minst en familjemedlem, suttit på samma moped som tre eller fyra kompisar och ytterst sällan haft en stund då de varit ensamma. Någon har påstått att de kollektivistiska samhällena, som inte håller självständigheten högst, tenderar att skapa mer empatiska individer. Och jag köper det. Övning ger färdighet.
Jag vill inte att ”kan själv” ska vara det viktigaste, varken i mitt eget liv eller mitt föräldraskap. Det behöver inte vara fel att låta barnen göra saker själva, men om man slår ihop allt de ofta förväntas klara av tror jag att det kan skapa en distans. Jag vill visa för min son att det finns annat som är eftersträvansvärt; närhet, generositet, gemenskap. Att man får visa sig svag, fråga om stöd, lita på att det finns någon som tar hand om en. Att kunna hjälpa varandra – åt båda hållen – och inte behöva skämmas för att man inte kan, eller vill, göra allting själv.
29 januari, 2020 @ 19:04
Vilket bra perspektiv!
29 januari, 2020 @ 22:52
Tack! ❤️
31 januari, 2020 @ 22:36
Jag älskar när du skriver om dina tankar kring föräldraskap!
Och Esaias som bebis. ❤❤❤
3 februari, 2020 @ 13:24
Åh vad glad jag blir! Du är ju vettigheten själv 🙂
Visst!? Blev helt nostalgisk och ååhh-ig när jag letade fram bilderna
4 februari, 2020 @ 10:10
Så intressant! Bra iakttaget och formulerat. Vu befinner oss just nu på sjukhus (i Sverige) då vår son opererades igår. Under operationen gick pappan och jag och fikade och såg ganska många nyförlösta. Det vi la märke till var att de invandrade hade mycket folk omkring sig. Det gäller även här på vårdavdelningen där vi är. De svenska barnen är här med en eller två föräldrar, ingen mer. Inget fel i varken det ena eller andra – men en observation som lite liknar din. 🙂
5 februari, 2020 @ 21:18
Tack för din kommentar Tove! Har sett samma, att svenskar har otroligt svårt för sjukhusbesök. Säkert i all välmening, att man inte vill störa, men det blir så märkligt i kontrast till människor som ser uppslutningen som självklar.
Hoppas eran son mår bra efter operationen!
6 februari, 2020 @ 19:32
Ja det var intressant att se. Och jo operationen gick bra och vi är hemma nu. Tack för omtanken!