Stundande sommar
Att längta till sommaren är knappast något som sticker ut, men för mig är det nytt att se fram emot juni juli och augusti. Färgad av studentårens hemvändarsomrar då det vanliga livet sattes på paus och hemvändarhänget inte kändes helt bekvämt förrän i slutet av juli. Etiopientidens somrar var fyllda av kärleksfulla återseenden i norr, men av förklarliga skäl hakade Tariku och jag aldrig på värmevurmen. Sen, åren av sjukdom och sorg, då sommarprakten stod i brutal kontrast till allt som kändes hemskt. Dessutom känns ensamhet mindre smärtsam en tisdag i februari än mitt i semestern då ”alla andra” tycks vara lyckliga.
För att inte tala om denna kulturs besatthet kring sommarmånaderna? Väderpaniken, tanken att hinna allt på några få veckor, säga ”man ska ju inte klaga” och sen göra just det, helt enkelt för att sommaren inte är perfekt den heller. Och nämner jag att h-årstiden minsann är härlig är det som om jag har hädat.
Men förra sommaren hände något, mitt bland alla hundratals timmar på stranden, omringad av ett socialt sammanhang som räknar med oss. Jag märkte att sommaren visst kan vara härlig – en åsikt jag uttryckte och mest fick skratt till svar.
Nu längtar jag till enkelheten att bara ta på sig ett par skor och cykla iväg till stranden (innehållet i strandväskan behöver vi inte prata om). Att få tid men slippa passa tider, hinna träffa alla vi tycker om och inte behöva bry sig så mycket. Ljusa kvällar, isfria vatten och blommor vart man än ser. Sommaren alltså, snart kommer den!
