7 oktober, 2015

Stora ord om en liten kofta

maytember Stickat och tovat Barn, garn, stickat 8 Comments

Det senaste året har utan tvekan varit mitt absolut sämsta. Min man har legat på sjukhus på grund av långdragna komplikationer efter en stamcellstransplantation förra hösten. Så. Fruktansvärt. Segt. Tålamodsprövande är en underdrift och även om livet fortsätter är det mycket som satts på paus. Aktiviteter jag inte längre orkar prioritera och ideal som får ge vika för mer energisparande lösningar. I en sån här livssituation blir det samtidigt tydligt vad som faktiskt ger energi, om något får ens inre att bubbla upp i nån slags pepp märks det väl.

Som när jag får göra något av garn. Att sticka är en viloplats och glädjekälla – stora ord men faktiskt helt sant. Att få skapa något med händerna har blivit min tillflykt under långa timmar på sjukhuset eller ensamma kvällar hemma. Jag får fokusera på något konkret, se hur något växer fram från nästan inget. Sen blir det ju förhoppningsvis något användbart av det och jag tänkte visa er min senaste kreation, faktiskt det första plagget jag stickat förutom vantar och mössor och sånt. En kofta till förtjusande lilla Esaias:

För intresserade är garnet Drops Cotton Merino och mönstret heter Vågspel (stl 2 år med lite extra längd till unge herr snabbväxande) – allt köpt från bästa Louise på Yllotyll i Uppsala.

/Elin (och Malin tog bilderna!)